En snabbis bara..

Aftonbladet frågar mig om jag är rädd för att inte hänga med i nya sextrender.
Sedan lugnar de mig med att tala om att sex kommer att bli enklare i framtiden.
Ja, eftersom "det har varit så mycket extremt sex på den senaste tiden. Nästan alla förväntas köra med spanking."

En hel jävla artikel har de skrapat ihop, byggd på en undesökning om vilka trender som spås råda i sänghalmen framöver. De som siar är personer med "en särskild fingertoppskänsla för trender"


Vad fan?

Alltså det här är så jävla dumt att jag får andnöd. Än en gång känner jag ett trängande behov av att citera Arne Anka: "-Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt"

Skarsgård i snoppchock.

DN - jag är besviken, lägg av med sådan där Aftobladetretorik va.

Hör min bön och låt mig få slippa ordet "snoppchock" på er förstasida. Humor eller ej.

MVH// Fröken (just idag lite extra) Kysk

En ovanligt torr höst

Jag tror, jag tror, jag tror. Om jag hade levt i en annan tidsålder så hade jag varit typ Marie Curie vid det här laget. Hade jag inte behövt lägga så mycket tid energi på att försöka klämma in min narcissistisk-ambivalenta och framförallt kyska personlighet i detta sexfixerade skitsamhälle så hade jag botat HIV, cancer, korruption och fått nobelpriset i litteratur för länge sedan. Garanterat, alltså.

Men jag vill ju bara bo i New Yooooork!

Läser Plum Sykes Bergdorfblondiner till en sommarkurs.
Några utvalda citat:

"En orgasm är verkligen svaret på nästan alla problem här i livet. Jag tror ärligt talat att om alla fick orgasmer regelbundet skulle det inte finnas någon Palestinakonflikt."

"Jag insåg att jag behövde en ersättningsfästman om inte livet på Manhattan skulle bli så outhärdligt att jag tvingades flytta till någon främmande plats som Brooklyn."

"Om en tjej har på sig förra säsongens Monolo Blahnik med stilettklack säger jag inte genast upp bekantskapen" (om att vara tolerant)

På baksidan uppmanas jag att låta mig "förföras av denna smygtitt in i New York-socitetens värld av lyx och flärd." Bergdorfblondiner marknadsförs alltså knappast som någon slags ultra-ironisk bok som driver med ytligheten in i absurdum, även om man kanske skulle önska det, utan snarare som en eskapistisk eftersträvansbibel. Jag tycker mig kunna påstå att det är så de flesta läser den utan att låta speciellt orealistisk. Det här lär ju vara en sån bok som folk kryper upp i soffan med, i sällskap av en filt och en kopp rykande hett thè och bara njuuter och drömmer sig bort från småstadstristessen och lindex-shoppingen.

Seriöst, är det konstigt att allt är som det är, när folk på allvar läser sån här skit? Jag ryser lite längs ryggraden, spyr lite i munnen och sveper in mig i min egen filt, vävd av bitterhet och världsdepression.

Nu räcker det

Sommaren 2010 kommer gå till historien som den med flest svalt blåa plus och ilsket röda streck liggandes i undertecknads vänners papperskorgar någonsin.

Jag har varken tid eller lust att höra på alla dessa ångest- respektive glädjeyttringar. Jag vill vara ifred och pyssla med mina egna angelägenheter. Jag vill inte ge råd. Jag har inga goda råd, eller rättare sagt, ingen vill höra mina, i allmänhetens öron och ögon, antagligen ganska så jävla o-goda råd gällande sånt här.

Sådant får man inte säga säga högt, så jag skriver det lite lagom tyst istället. Vetskapen om att jag är en anti-människa och väldigt dålig vän surrar i bakhuvudet. Men istället för att lägga någon större vikt vid detta så fortsätter jag humma på passande sätt i telefonluren och lyssna på soundtracket till Fantastic Mr Fox.

Min ska nog heta Harry.

Nu har det hänt igen. Jag känner mig utanför. Jag är trött på igenkänningsfaktor 0 och att inte kunna hänga med i snacket. Jag vet ingenting om det här nya som alla pratar om. Jahaaaaa, men sådär gör min också, precis så är det, min har tre hjul och en specialbeställd nummerskylt, jag har köpt nya randiga unisex-tröjor till mina och vet du vad min sa idag? Det var så gulligt. Jag får aldrig säga sådana saker. I desperation letar jag efter neutrala samtalsämnen så jag bara: "Men hallå, Sven-Otto då?" Och alla andra bara: "Vaaa? Ingen i bekantskapskretsens barn heter så." Och jag bara: (ännu mer desperat) "Men...bläckfisken Paul?" Inget Svar.

Lösningen på alla mina problem är att skaffa en unge. Pronto. Det är enda sättet för mig att kunna hänga med i svängarna. Grejen är bara att jag har ingen lust att bli/vara gravid, så jag tänkte att man kan...låtsas? Ge sig iväg på 9 månaders totalt fylleslag någon trevlig stans, Paris kanske, och komma tillbaka med en fejkad bebis.

Det skulle funka, non?

Ska bara vinna på lotto så jag har råd med barnflicka. Jag gillar nummer 3 och 8, det är en början.

Hej då.

Det här jävla bröllopet alltså.
Jag pallar verkligen inte.

Jag lämnar Sverige i protest och kommer inte tillbaka förrän allt är överspelat och den påstådda* bröllopshysterin dött ut. Det känns jäääävligt NICE!


*Jo alltså, så jävla hysteriska verkar ju (vettigt) folk i allmänhet faktiskt inte vara, varken till eller från. Det är väl mest Aftonbladet, vissa delar av verklighetens folk (Svensk Damtidnings läsarkrets, mer exakt) och teve som hetsar upp sig, eller?

Rosévinsamtal, ja, det är ju sommar

"Jag fattar inte varför du måste ha håret rött, du borde färga det brunt. Du är mycket snyggare i brunt. Killar gillar inte rött hår."

"ok"

"Men du vill väl att folk ska säga att du är snygg?"

"..."


Seriöst. Jag ska sluta umgås med folk.

Så var det det här med vanligt hyfs igen.

Sitter på 22-tåget från Stockholm med ett par öl, ganska mycket räkor och en jävla massa bilder från fotografiska i kroppen respektive huvudet. Ett sällskap med ganska många fler öl i sin gemensamma, bullrigt svettiga kropp sitter några stolar bakom. En av dem, en man, sticker ut lite extra genom att skratta högljutt åt sina egna, ganska grovt sexistiska skämt. Resten av sällskapet är fnissiga och allmänt dryga att lyssna på, jag ser dem inte men tro faan att jag hör dem. Det är dock inte mer än att jag kan koppla bort dem och fortsatt läsa min tidning, med en viss irritation irrandes någonstans i bakhuvudet som extra, och något ovälkommen, krydda.

När biljettkontrollanten kommer - tjej, uppskattningsvis 20-någonting - så har ingen i sällskapet köpt biljett. Skratta-högt-åt-sina-egna-skämt klagar på priset, försöker pruta, lilla-gumman-flirtar skamlöst, presenterar sig som typ "Stefan - 25cm" och lägger.aldrig.av. Otroligt obehagligt. Kudos åt Fröken Biljett, som ler återhållsamt och tar betalt utan att bry sig nämnvärt om Stefan 25cm och hans reptilhjärna-framtoning. Jag hade antagligen gett mig själv sparken från Statens Järnvägar om jag var i hennes skor, genom att ge karln en käftsmäll eller verbal dänga av likställig rang. Kanske är hon är van, men isåfall blir jag förbannad på att hon behöver vara van.

Jag vet inte om det är bäst att kallt låta Stefan 25cm och hans ordbajs rinna bort som vatten på en inoljad gås och inte ge honom och hans gelikar den uppmärksamhet de så uppenbart är ute efter. Jag undrar om inte bristen på uppmärksamhet i själva verket en enda stor OK! stämpel för att låta hans stora käft fortsätta glappa, och om man tar steget längre, låta sina håriga fingrar grabba tag i närmste tjejrumpa och klämma till lite. Steget mellan verbalt och kroppsligt kändes inte direkt milslång i det här fallet. Jag ångrar att jag inte vände mig om och sa någonting, men eftersom jag själv bara utsattes för hans gubbslemmighet indirekt så knöt jag istället näven i fickan och svor högt inom mig. Varför har vi inte kommit längre än såhär? Varför finns det fortfarande så jävla många människor med en kvinnosyn plockad rätt ur Mad men?

Den mentala kulsprutan slutar fan aldrig smattra i om att inte vilja ligga-landet.

Om alltings jävlighet

Läser om någon jävla jeppe från Borås som tar hutlöst betalt för att hela cancersjuka med basilika och ta sina kvinnliga patienter på brösten.

Ibland känner jag bara för att sluta läsa nyheter, stänga av allt vad kritiskt tänkande heter, ta på mig ett rödrandigt förkläde och dedikera mitt liv åt att baka småkakor och le åt främlingar. Alltså, jag blir så trött på all idioti, på alla som utnyttjar, på alla som låter sig utnyttjas, på alla de som inte vet bättre och på de som faktiskt vet bättre men ändå skiter i det. Jag blir uppriktigt världsdeprimerad av att läsa sån skit som artikeln ovan, om naturläkare, healare, religiösa ledare, självhjälpare och annat löst folk som utnyttjar människors litenhet, hjälplöshet och godtrogenhet. Jag blir ännu mer trött av det faktum att det finns så jävla många som inte är tillräckligt starka för att stå emot, som låter sig luras och dras in i sånt uppenbart (och för all del, mindre uppenbart) skit. Just den här jäveln åkte ju dit, men hur många gör inte det?

Jag är trött på USA som med samma gamla världsfrälsar-ethos, fast i ny tappning, bedriver riktade mord mot "terrorister" utan rättegång eller, ja, utan någonting överhuvudtaget utom att just USA bestämt att de är terrorister, jag är trött på Lissabonfördrag och EU-presidenter, jag är trött på alla ultrarasistiska små tanter som raljerar i ring P1 och jag är trött på mig själv som faktiskt inte ens försöker göra någonting åt någonting. Ja, annat än att spy galla över faktum då.

Visst, visst, det finns väl bra människor också, men så länge de befinner sig i en sådan våldsam jävla superminoritet som nu - och så länge verklighetens folk bryr sig mer om att grannens katt bajsat i deras sandlåda, om att läsa aftonbladet och kolla på norska hollywoodfruar än vad som händer utanför tvättstugan, den egna trädgården, gatan och konsumaffären så lär det fortsätta vara helt åt helvete med världen.
I vissa lägen känns det som att det var lite synd att vi inte sögs in i något svart hål när de startade upp LHC.

Ja, vart är allt på väg?

Rödvinssamtal:

-Brukade inte vi se ner på de som var som vi är nu?

-Jo, vi var så jävla nöjda med att vi inte var såna där.

-Nu är de dagarna förbi för alltid.

-Sorgligt. Fy fan.

-Ja, nu är vi såna där, såna som analyserar sms.


Jojo. Det är inte lätt när det går utför i bekantskapskretsen, men vad gör man?
De är ju trevliga i övrigt.

Vem vill inte vara ihop?

Jag vet inte om det är min bekantskapskrets det är fel på eller hur det är, men av alla par jag känner så är det bara ett som har det bra. Med bra menar jag nu inte perfekt, utan sådär vardagslunkigt trist, smågnabbigt och svensson-normalt. Folk bråkar om högt och lågt, är otrogna, blir gravida och törs inte berätta något, blir utskällda för att de inte städar ordentligt när de är hemma och mammalediga, ljuger om massa skitsaker, blir mer eller mindre kontrollerande av obehagliga kontrollfreaks till partners, blir bortprioriterade på grund av golf och gotlandsresor, är för beroende eller för självständiga. Det tar aldrig slut på problem. Min telefon går varm, och helt ärligt börjar det bli svårt att hålla reda på vem som har problem med vad, för att inte tala om att det börjar bli jävligt påfrestande för mina stackars nerver.

Seriöst, om allt är misär, gör slut. Det är väl inte svårare än så? Jo, men tydligen är det det. Man är rädd för att vara ensam, att klara sig ekonomiskt på egen hand, en vet inte hur man betalar räkningar, någon annan är rädd för folks "vad var det jag sa" om hon inte håller ut. Mycket verkar bottna i - eller snarare, många förhållanden som egentligen är både dömda till döden, dekapiterade och halvt bortruttnade i någon mörk fuktig grav - att man är rädd att lämna vad jag skulle vilja kalla parförhållandelandet snarare än att man faktiskt vill vara kvar i sitt förhållande.

Alltså, det är ju bara så in i helvete fel. Jag blir Sverker. Får det gå till på det här viset? Ska det verkligen vara såhär? Nej, att stanna i ett pissigt förhållande på grund av värdsliga sakförhållanden åker rätt ner i röda tunnan.

Hantera hit och hantera dit

Jag är för det mesta bra på känslor, allvarligt alltså. Jag kan hantera gråtande vänner, döende släktingar och tentastress alldeles utmärkt. Jag ger bra råd, jag går inte under, jag jobbar på fint under press. Jag kan bolla alla tre samtidigt om det skulle vara så.


Uppenbarligen kan jag dock inte alls hantera andras romantiska känslor för mig själv. Jag kan inte hantera dem på det sättet att jag lovar mer än jag någonsin skulle kunna hålla, alltså det finns inte ens på kartan att jag skulle kunna hålla ens några stackars procent av det jag lovar, så dåligt hanterar jag det. Att ta tillbaka löften som man gav en onykter lördag, på en väldigt nykter måndag, är inte kul.


Faktiskt, så är det så pass okul att jag tänker sluta tvätta, klippa och sminka mig för att undvika att någonsin hamna i samma situation igen. Dessutom tänker jag ta asocial till en ny nivå, det får bli min nya grej, asexuell räcker som inte längre. Jag tänker sluta umgås med riktiga människor och skaffa mig ett gäng låtsaskompisar och internet-diton istället. Nån som är sugen?

Grått jävla väder är det också.

Bakfyllan har idag, lite överraskande, övergett sin fysiska form och satt sig på mitt humör istället. Det började som grav ångest som fick skinnet att krypa men har under dagen övergått i en ilska som jag inte vet var den kommer ifrån men som kokar i blodet oavsett. Jag är så jävla arg. På allt. Ganska befriande ändå. Hellre det än illamående.

Jag röker och lyssnar på Leonard Cohen, jagar upp mig över alltings jävlighet och gör absolut ingenting som jag borde göra egentligen. Sköna Söndag liksom.

I-landsproblem månne?

Råkade lyssna in mig på en något ångestfylld konversation som handlade om att hitta det rätta ögonblicket att tala om för random ligg/nybliven pojkvän/annat liggobjekt i manlig form att man har mens och därför inte kan ligga.

Det pratades om hur man ska lägga fram det för att det inte skulle låta som en dålig ursäkt à la huvudvärk, för att det inte skulle låta äckligt, fjortisaktigt eller överhuvudtaget pinsamt. Värst är det tydligen när det kommer till engångsligg, eller någon som följer med hem efter krogen och antagligen skulle ha varit ett engångsligg om det nu inte vore för det faktum att man blööööder. Ur fittan (hemska tanke!) "Eeeh, ja, alltså, *host* du kan ju få följa med...om du vill..men jag, eh, eeeh, alltså. Lingonveckan. *peka peka* Blod. Inget ligga." Varpå man tydligen riskerar att bli avvisad, förpassad till helvetet för all framtid eller värst av allt, råka ut för ett ögonblick av pinsam tystnad. Eller så bryr sig inte snubben i fråga utan vill ligga ändå, då måste man oroa sig för blod på lakanen, blod på fingrar, blod på kondomen, blod överallt. Alltså, bah sååååå not worth it!


Alltså, det här är så dumt att jag känner hur en liten hjärnblödning tar fart någonstans i pannan. Tjejerna som diskuterade var dessutom mycket närmare 30-årsåldern än den 14-åriga ålder man kanske helst hade velat föreställa sig.


Anledningen att hjärnblödningen inte tar kål på mig är att jag är så jävla glad och lättad över att jag slipper att jag just i detta nu tänker ta mitt paraply och flyga upp i himlen, precis som Mary Poppins.

Om lyckan i att tänka negativt

Alltså, det finns få saker som gör mig så inihelvetes förbannad som när något går jättefel och när man sedan står där och svär eller är besviken/ledsen/suger på tummen - som nyss träffats av en hammare som missat att slå spiken på huvudet för femtielfte gången i rad - så kommer det någon jävel, klappar en på axeln och utbrister "men tänk lite positivt nu", "ta tag i det här nu", "försök se saken från den ljusa sidan". Då hänger käftsmällen i luften vill jag lova, det finns faktiskt få saker som får mig att vilja slå in tänderna på folk mer än just uppmaningar till positivt tänkande just efter eller, ännu värre, medan allt brakar käpprätt åt helvete.

"Ingenting blir bättre för att du har en trist attityd" Jo men tänk att det blir det. En liten grej jag vill uppmärksamma er positiva, klämkäcka, bestämmare-över-egna-öden-människor på är att alla fungerar inte likadant. Lalla fånleende runt där i eran lyckliga lilla positiva värld, frottera er med Mat-Tina, Pernilla Wahlgren, Fan och hans moster, läs Mia Törnblom-böcker så det ryker om det, vänd andra kinden till hur ofta ni vill, tyck för all del att alla borde vara lite mer som Dalai Lama, eller iallafall ta lite tips från random indisk inne-guru. Gör vad fan ni vill, bäst ni vill, jag skiter i vilket. Men om jag skulle hålla på sådär så skulle jag tyvärr bli tvungen att ta livet av mig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv längre om jag kom på mig själv med att stå och le framför badrumsspegeln och visualisera mig själv som 5kg smalare, eller massa pengar rikare, eller några pinnar högre upp på karriärstegen. Det betyder dock nödvändigtvis inte att jag är pessimistisk to the bone, eller att jag aldrig kan göra någonting eftersom jag saknar någon slags positiv drivkraft, eller att jag på något sätt är olycklig.

Jag funkar så att jag drivs, till en viss del, av envishet och ilska. När jag blir förbannad över något så gör jag något åt det. Blir jag förbannad över någonting som jag inte direkt kan göra någonting åt, så skriver jag om det, eller använder energin till att göra något annat. Funkar skitbra. Ibland blir jag uppriktigt världsdeprimerad, det kan jag villigt erkänna, men det är bara när jag uppmärksammar för mycket idioti på en och samma gång, då kan oket bli för tungt. Men mycket hellre världsdepression än världsfrånvändhet, vilket jag tror mycket av det positiva tänkandet handlar om. Ingenting blir ju bättre bara för att man låtsas att det är det. Det ligger lite "ööööh, men hallå, varför äter dom bara inte kakor om dom inte har nåt bröd för?" över hela skiten.

Med andra ord, någonting är ruttet i självhjälpsvärlden, och det stinker.

Ni som känner att ni skulle vilja ge mig något litet råd om att se ljusare på saker och ting, börja med att läsa DN, sen kan ni ju alltid köpa boken också.

Ja, varför inte egentligen?

Varför kan man inte applicera logik på (alla)känslor?
Tänk så mycket bättre världen hade varit isåfall.

Uuuuhhh

Idag kommer bakfyllan i härliga vågor. Fryser, svettas, mår illa, vill dö, mår ok, röker, fryser osv osv osv i all jävla oändlighet.

Eftersom jag på grund av alldeles för mycket rödvin, och inte minst whiskey, igår inte klarar av något annat än att ligga på soffan och lyssna på Rolling Stones och må dåligt (och plita ner löjligt långa meningar) så har jag haft tid att tänka ganska mycket. Förutom att ransaka mig själv för att försöka komma fram till om det finns någon egentlig anledning till bakisångesten så har jag tänkt på det här enorma behovet som verkar finnas att pyssla ihop singlar med varandra. Vänner som leker kontaktförmedling vare sig det är befogat eller inte. Omvärlden som vägrar acceptera ett frivilligt singelskap.

Vad fan är upp med det egentligen? Jag gillart inte. Låt mig va. Jag håller inte på att hetsa par att de ska göra slut för att det är så jävla mycket trevligare att vara singel, till exempel.

Om att önska att allt kanske kunde vara lite annorlunda

Strosade runt inne på Akademibokhandeln igår, mest för att fördriva tid, men även för att förhoppningsvis använda kortet till något fint, för att lägga de första slantarna ur månadens csn-skörd på annat än tråkigheter.

Hittade ett bord med löjligt billiga pockets och plockade på mig 4 stycken med fina omslag. Jag har färgsorterat min bokhylla och behöver bland annat fler gula böcker. Kan någon tipsa mig om en fin, bra och gul bok blir jag glad.

I morse vaknade jag tidigt och började bläddra i mina böcker. Började läsa Emma vem är du?

Vill så gärna tro på kärleken såhär i gråslasket. Jättegärna. Hemskt gärna. Tyvärr går det inte idag heller.

Ut ur idet

Tentaperiod och allmänt tillstånd av huvudet långt ovan molnen lider nu mot sitt slut vilket betyder ny fart för den annars vintervilande bloggen och ny energi att lägga på annat än ångest och ja, ångest.

Rödvinssamtal, igen.

"Ibland måste bara gå in med inställningen att honom ska jag ha ikväll. Om man bara bestämmer sig för att man ska hångla upp honom innan man går hem - då blir det så."

"Men om man inte vill hångla då, om man bara vill lära känna någon för sakens skull?"

"Hur menar du nu?"

Inlägg nummer hundra handlar om bakfylla

Det är allt jag kan tänka på idag.

Bakfylla. Bakfylla. Bakfylla.

Efter att ha varit sjuk i en hel vecka så bestämde jag mig för att fira att jag är frisk. Det ledde naturligtvis till att jag känner mig sjukare än någonsin, men självförvållat denna gång.

Jag orkar inte ens klicka in mig på Aftonbladet för att leta saker att raljera över. Sorry.

Den borrande grannen, del 2.

Det finns något värre än borrande grannar trots allt.
Grannar som borrar i väggen bredvid ens säng, när man är sängbunden och dödssjuk.

That's all folks.

Till min borrande granne

Jag hatar dig.
Jag avskyr dig av hela mitt hjärta.

Jag önskar dig och alla kommande generationer av din familj fullkomlig och obarmhärtig olycka för all jävla framtid. Jag hoppas du drabbas av insomnia, skrumplever, kliande utslag och impotens. Jag önskar dig finnar över hela kroppen, kutande hårig rygg och ständig ledvärk.


DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!

Med inte så vänliga hälsningar /Fröken Kysk

Om manlig skönhet

Såhär i OS-tider så kan jag erkänna att det faktiskt finns en sak med hela spektaklet som tilltalar mig, något som jag kan titta på ensam, något som det inte krävs sällskap för att stå ut med. Konståkning. Speciellt när den är såhär. Spola fram till ungefär 01:15 och kolla på Stephane Lambiel. Så jävla vackert. Han är så sjukt jävla säker, så skör och graciös och ändå så manlig. Det tilltalar mitt cyniska och annars ganska svala hjärta helt jävla galet mycket. Jag kan till och med erkänna det utan problem. Jag börjar nästan gråta. Obs. på nästan dock.



Jag tycker om vackra saker. Jag kan uppskatta skönhet, längta efter den, även om det inte är på ett kroppsligt plan. Om jag ska jämföra det på något sätt så uppskattar jag vackra män som jag uppskattar konst, eller inte riktigt så heller, men det är väl vad som ligger närmast kanske. Det är inte så att jag lallar runt på stan och beter mig som om jag är på muséeum, men ändå. Jag älskar att studera människor, och kanske män i synnerhet, in i minsta detalj, hur deras hår faller, hur de rör sig, hur deras kläder sitter, och när det är snyggt så är det så jävla snyggt och det gör mig glad på ganska många sätt.



Jag älskar alltså män, på alla plan utom ett. Älskar. Om nu någon trodde något annat.

Hämnden är pissljummen.

Läser om tjejer som hämnats på sina ex.
Såklart bunny-boilers allihopa. De klipper sönder kläder, kissar i rakvatten, repar bilar, ligger runt för att smitta otrogna pojkvännen med klamme (ett fall av mycket klarsynt logik), kastar tegelstenar genom fönster, slåss och beter sig allmänt psykopatiskt. Underförstått verkar de förvänta sig ett applåderande av sina handlingar, lite allmänt systerligt ryggdunk och någon slags ge-honom-vad-han-tål-det-jävla-svinet-upprättelse. Allt är ok, om man hämnas på ett ex. Särskilt om han varit otrogen.

Sedan skriver Terri Eriksson att det är helt ok att repa bilen, cd-skivan, klippa sönder favorittröjan osv. bara man inte går till överdrift. Då är det plötsligt sjukt. Det är tydligen skillnad på att ha sönder saker och på att ha sönder saker. Riktigt vart gränsen går är oklart, men småskalig hämnd is bliss, typ.

Och så har vi kommentarerna då. Många i stil med "ööööh, så fort tjejer gör si och så är det helt ok, men om en kille skulle göra så hade det minnsan tagit hus i helvete och han hade blivit inspärrad, buhuuu, det är så synd om oss".

För det första. Hämnd. Så jävla futtigt, så fruktansvärt lågt, så utomordentligt fånigt. I dessa fall, om de ens är på riktigt, dessutom sjukligt och obehagligt. Hur tänkte ni nu? Vad får man ut av det? Jag fattar inte. Alltså, när man tar till sådana extrema medel framställer man ju inte bara sig själv som emotionellt instabil och allmänt psykskadad, man ger ju dessutom den felande partnern ett slutgiltigt bevis på att han hade rätt som lämnade. Hade det inte varit en bättre hämnd att kallt och rakryggat gå vidare, att inte bry sig? Genom att hämnas på det här sättet förvandlar man ju sig själv per automatik till världens minsta person, någon som blivit totalt knäckt och som inte kan resa sig upp, som måste ta till nyckel-mot-sprillans-billack för att orka med. Snacka om att skjuta sig själv i foten.

För det andra. Samma princip som ovan gäller även om man inte gör mer än att dansa i stilettklackar på exets lp-samling. (vilket iofs är ett fruktansvärt brott, likställt med bokbål ungefär) Spelar ingen roll om man bara gör ett aldrig så litet hål i en enda favorittröja, det mentala hål som fylls igenom handlingen är antagligen detsamma och beteendet är precis lika förkastligt.

För det tredje. Angående kommentarer av typen ovan. Skärp er. För fan. Den typen av argumentation är bara ok så länge man går på dagis.

Trodde jag...

Jag hade lätt mensvärk i morse, stoppade i mig en liten orange tablett och *poff* så hade hela dagen gått utan att jag tänkt vidare på saken. Vid 10-tiden smög sig en liten tanke in i min hjärna. "Värst vad lindrigt det här blev då" Det skulle den aldrig ha gjort.

22.35: SMÄRTA

23.45: (massa värktabletter senare) IHÅLLANDE SMÄRTA

Får se om det blir något sovande inatt. Jag tycker så jäääävla synd om mig själv just nu.*







*Uttalandet ovan räknas inte heller som att gråta ut. Inga stenar i mitt glashus inte.

Gråt ut, det är grått ute.

Alltså, det här med att "gråta ut". Jag fattar inte.
"Det är så skönt att bara gråta ut ibland", "Jag kände bara att jag verkligen behövde gråta ut", "Det är så himla skönt efteråt".

Jag försöker inte på något sätt klanka ner på folk som är ledsna, gråt hur mycket ni vill, men seriöst, efter att man har gråtit ut klart kan man väl låta bli att gråta ut om det i offentligheten? Särskilt i Media. Det är klyschan som stör mig. Det ligger något Linda Rosing-aktigt över den som får mig att bli avogt inställd. Eller någonting jag-förlorade-deltävlingen-i-melodifestivalen-åh-NEJ-aktigt om man så vill.*

Det får bli ett slut på de här dumheterna nu. Likaså människor som klankar ner på de som inte gråter vid varje givet tillfälle, som påstår att man har brist på empati för att man istället för att låta tårkanalerna översvämmas efter ett avsnitt Extreme home makeover är irriterad på att den där jävla karln inte kan prata normalt utan måste skrika i sitt megafonhelvete hela jävla tiden.


Snubblade förresten över en hysteriskt rolig Aftonbladetkommentar efter att ha läst den här artikeln.

"Rökare är inga "offer". Dom har bara mindre IQ-celler ;)"

Jag skulle hemskt gärna vilja veta vad en IQ-cell är för något. Kan du svara på det, "Lelle26"?

*ett stort jävla OBS! på att klaga över saker på ett fiffigt och något cyniskt sätt i en blogg absolut inte räknas som att gråta ut. På något sätt.

Ja se det snöar....FAAAAAAAAAN!

Sitter insnöad i en mindre charmerande håla någonstans i mellansverige. Det snöar utav bara h-e-l-v-e-t-e och jag törs inte köra härifrån efter skräckrapporter om folk som kör av vägarna till höger och vänster hela jävla tiden, blir att stanna en natt till.

Gissa vad som står på schemat ikväll? Melodifestivalen, OS och barn som klättrar på mig.

Seriöst, tar inte vintern slut snart så tar jag slut på mig själv.

Och samma gamla längtan någon annanstans

Knarkar avsnitt av Stolthet och fördom.
Förutom insikten att Colin Firth är den enda Mr.Darcy värd namnet så inser jag även att jag mycket hellre skulle befinna mig i fröken Austens (alternativt herr Shakespeares) England, med allt vad det innebär, än någon annanstans just nu. Helst en solig sommardag i en sån där snygg Engelsk park med höga träd, bärandes på ett litet spetsparaply. Jodå.





Långt, långt bort från OS och melodifestivalen.

Och här sitter jag och skjuter mig själv i foten

Alltså det här med Facebook-grupper.

Nu finns "Bojkotta fredagsmys"

Jag tycker det sänder ut fel signaler till samhället. Ett så pass stort erkännande av fredagsmyset som potentiellt hot mot lördagskvällarna i tv-soffan att man känner att man måste bojkotta det gör att fredagsmyset får en offerroll som man sedan kan använda sig av för att väcka sympatier och skaffa sig fler anhängare. Detta om något, gör ju att fenomenet verkligen kan etablera sig hos det svenska folket. Det skulle vara så mycket bättre att ta en öppen debatt och förlöjliga argumenten för fredagsmys, dra fram dem i ljuset så att säga. Dessutom inskränker det ju på yttrandefriheten, även om det är förkastligt att tycka att just fredagar är den rätta dagen att mysa på, för att inte tala om hur diskriminerande det är mot exempelvis onsdagarna, så kan man inte ta ifrån människan hennes rättighet om att uttala sig om det offentligt.

Det fokus bör läggas på är de som sitter på makten i rörelsen bakom fredagsmyset är mycket korrupta och styrs av kommersiella intressen. Verklighetens folk har åter igen förts bakom ljuset.

Och så klagar de på att folk inte har något vettigt att bry sig om...

Om att bredda sitt spektrum

Att inte vilja ligga, det handlar ju inte bara om det. Jag ser det mer som en metafor för allt jag tycker är fel med världen, ligg eller inte ligg. Som ett litet förtydligande. Nog för att jag faktiskt inte vill ligga, men jag vill inte heller vara med och diskutera melodifestivalen, jag vill inte vara med och lista Sveriges sexigaste, jag vill inte vara med och åka längdskidor en hel dag för att sedan komma hem och göra en stooor kopp varm choklad och mysa under en filt i vintermörkret. Jag vill för fan inte fredagsmysa, jag vill inte ha barn, jag vill inte stämplas som någonting alls.

Eller så förtydligar jag bara för att jag vill kunna gnälla om massa andra saker som inte har med liggande att göra utan att få dåligt samvete för att jag inte håller mig till ämnet. Som jag ju själv har valt. Men som sagt. Metafor. Ja, då var väl det avklarat då.

Förvänta er alltså att min bitterhet kommer vila på en något större grundplatå framöver. Vilka är ni som läser förresten? Jag märker nog att ni har blivit några fler. Alla kan ju inte ha googlat sig hit på sökord som "avsugning+sofi fahrman", eller?

Hjärta och smärta

Det här med att jag inte gillar alla hjärtans dag.

Ja, men självklart handlar det ju om att jag är egentligen är avundsjuk, bitter och önskar att någon var kär i mig och överöste mig med presenter, blommor och choklad. Och rosa dildosar.

Vad trodde du?

Helvetet

Jag tänkte döpa det här inlägget till Februarihelvetet och skriva långt och länge om den aldrig smältande snön, det ofrånkomligen kommande slasket, bristen på pengar, överdosering av horribelt folkliga tillställningar som tar över alla fikarum, vinkvällar, skyltfönster och de flesta människors förstånd*, de nöjda jävlar som åker iväg på semester och får bruna ben när andra (jag) inte har råd, det faktum att jag har svårt att ta till mig resten av mänskligheten just den här månaden, att jag liksom känner mig lite utanför, samt vetskapen om att det är låååångt till våren, men. Men. Sen började jag tänka lite. Jag har taggat en del inlägg med Novemberhelvetet. Och Januarihelvetet. Och då kom jag på att det nog inte är månaderna iallafall, varje månad innehåller ju något jävla fanstyg som jag inte klarar av. Nästa gång hade det blivit Marshelvetet, sedan, ja, ni fattar. Så det är nog jag. Helvetet är alltså inte månadsindelat även om man skulle kunna tro det, det är ständigt närvarande och det är bara mitt. Mitt personliga helvete. Och Djävulen gör inte annat än petar mig i rumpan med sin lilla treudd. Bara för att jävlas (höhö).

Bitter, Moi?





*För er som inte förstår så pratar jag om melodifestivalen. Och alla hjärtans dag. Ni som inte förstod kan sluta läsa min blogg. Ni är inte värdiga.

Rent hus (maniska tendenser?)

Jag har av någon anledning alltid ett enormt städbehov när jag är bakfull. Jag vet inte om det beror på att det är lättare att ligga i soffan och må dåligt när det är rent och snyggt runtomkring. Det är på bakisdagarna som jag plockar ur alla tallrikar ut köksskåpen och torkar hyllorna, det är på bakisdagarna som jag pysslar om mina blommor, kryper in under sängen och dammsuger maniskt allra allra längst in i hörnen, det är på bakisdagarna som jag tar bort alla skor, torkar av skohyllan och ställer tillbaka skorna sorterade efter färg. Det spelar ingen roll att jag mår så dåligt att jag vill spy, jag städar iallafall.

Sedan när allt är rent och fint så lägger jag mig på rygg i soffan och tittar upp i taket och andas in luft som doftar rengöringsmedel, dricker kaffe och lyssnar på hur tyst det är i lägenheten. Och då är det så jävla skönt att vara ensam. Inga barn, ingen sambo, ingen lägenhetskompis, inget one night stand som man vill bli av med, ingen som vill ha uppmärksamhet, ingen som tar på mig, ingen som stör. Som sagt. Så. Jävla. Skönt.

Det känns fortfarande som att det är Måndag

Det här med att jag har varit på date (nu -r, alltså plural). Det har spridit sig som en löpeld genom min bekantskapskrets. Folk som jag nästan aldrig pratar med annars ringer. De frågar inte rakt ut utan smyger runt ämnet som mycket nyfikna katter runt alldeles för het gröt.

På något sätt påminner det mig om varför jag inte håller på med sånt här. Funderar på att lägga ner bara därför.

Det känns som Måndag

Idag har min hjärna inte fungerat på hela dagen.

Hjulet snurrar men....ja.




Hamstern är död.

Ska jag starta en anti-sexspalt?

Hallå, stoppa pressarna!

Ok, jag förstår ju att alla sitter som på nålar och bara dör av nyfikenhet, alla de frågor som normalt surrar i den svensktalande befolkningens huvuden har ersatts med en enda. Fuck världspolitiken, fuck frågor till Magdalena Ribbing, fuck konferanser om utomjordingar, fuck allting, gick Fröken Kysk på dejt eller inte?


Svaret är ja, nedan följer lite statistik.

Utbyte av kroppsvätskor: 0%
Antal deltagare på dejten som blev lite för fulla: 1
Användande av skor som inte riktigt passar för årstiden: Förekom
Sexuella inviter: 0
Ökning av lättnadskänsla efter insikt att avsaknaden av s.i. var total: 100%
Nivå på s.k. intellektuellt utbyte: Till en början tillfredställande, ngt dalande på slutet
Ord som sammanfattar kvällen: Trevlig - 60%
Ångestfylld - 10%
Romantisk - 0%
Intressant - 30%

Chans/risk för fler s.k. dejter: 70/30

Liggprognos: Ihållande löjligt svag risk för brytning av kyskhetslöfte



Det här kan vara mitt sämsta inlägg någonsin. Jag förstår inte hur jag kunnat sjunka så lågt som till att använda mig av s.k. statistikhumor. Förlåt.

Åh, Göran, min Hjälte! (ja, med stort H!)

Sitter och bläddrar i DN som trillade ner genom min brevlåda i morse, lite spontant sådär. Tack till tidningsbudet som tydligen bestämt sig för att ge mig gratis tidningar, fortsätt gärna så.

Får veta att Göran Hägglund åter slår sig för bröstet och förmedlar inför sina partikamrater hur stolt han är över att ha gett "röst åt folks rätt att vara som de är" och för att han har visat för verklighetens folk att de kan göra som de vill "utan att behöva be vänsterradikaler om ursäkt". Alltså, är det inte fantastiskt? Jag kände så länge att jag levde under ett massivt tryck från åsiktseliten, aldrig fick jag göra som jag ville, det var så jääävla jobbigt. Men nu, nu kan jag äntligen känna mig lite fri. Tack, Göran, tack från djupet av mitt hjärta. Jag är också stolt, över dig, som gett mig din röst, nu slipper jag tala för mig själv, tack som fan!

Såg även att någon äntligen gör något åt den där jävla genusundervisningen på universiteten, Ebba Busch - du är en riktig hjältinna!

Jag menar, vad vore vi egentligen utan KD? Ingenting säger jag, man är ingen människa om man inte står upp mot den våldsamt förtryckande jävla kultureliten med sin moral och sina stränga pekpinnar, gör man inte det är man bara en liten lort!

Vanligt hyfs

Satt nyss och läste igenom massa vett- och ettikettfrågor till Magdalena Ribbing. Det roar mig nämligen nämnvärt att läsa om saker som folk oroar sig över om de får göra eller inte. Får man verkligen sminka sig i tunnelbanan? Vart, när och hur får man viska? Får man gäspa när man talar i telefon? Får man det, verkligen?

Iallafall så fick det mig att tänka på en f.d bekant till mig. Nu är det rätt många år sedan vi umgicks, men jag började tänka på vad folk faktiskt gör när de pratar i telefon och på hur detta, tillsammans med facebook, gör att ordet privatliv antagligen kommer att försvinna ur det svenska språket förr eller senare, antagligen förr. Denna lilla tankekedja förde mig alltså osökt in på denna bekantskap, vilken inte hade några som helst problem med att svara i telefon fast hon ägnade sig åt, om inte penetrerande samlag, så iallafall intensiv petting. Det verkligt komiska är att hon försökte dölja det (Hallå? Nej, jag gör inget speciellt. Fnitter. Sluta, hihi. Prat, prat, prat. Tillbakahållet stön. Mer prat. Fler, inte lika tillbakahållna stön. Mer prat. Ljud som jag definitivt inte vill höra. Osv.) men hon ville aldrig avsluta samtalet. Jag försökte alltid lägga på men hon pratade på samtidigt som hon avbröt för att fnittra och stöna och väsa åt sin sängkamrat mellan varven. Otroligt påfrestande.

Varför gör man så?

Skydda dig från den kåta älgen - så här gör du, steg för steg.

Aftonbladet gör det igen! Problemet med djur som försöker våldta männsikor har helt klart gått för långt, över hela landet blir människor attackerade av kåta älgar, renar och papegojor. Självklart är det då upp till en av våra ledande kvällstidningar att utreda och uppmärksamma problemet med en artikel som verkligen bara dryper av sylvass, lysande, undersökande, sanningssökande och ja, kort sagt fantastisk journalistik. Äntligen börjar Aftonbladet hitta tillbaka till journalistikens grunder, ett avtäckande av ett sådant här ensormt stort, och hittills dolt problem är ju verkligen en tjänst för samhället. Hur har det här överhuvudtaget kunnat pågå så länge utan att någon har gjort något åt det? Hallå? Vad händer egentligen med det här landet, var är polisen, var är åklagarna, var är Aschberg? Var det inte illa nog med alla invandrare som ska hålla på och gruppvåldta allt och alla hela tiden, SKA VI BLI UTSATTA FÖR BRUNSTIGA ÄLGAR NU OCKSÅ, SKA DET ALDRIG VARA NOG?

Den här bloggen, som ju är emot sex i alla dess former, ofrivilligt sådant inkluderat alltså, blir ju särskilt lycklig då det i slutet av artikeln bifogas konkreta råd för hur man ska slippa bli överfallen av allehanda våldtäktsbenägna djur, jag återupprepar dem här så att ingen missar dessa livsviktiga råd, tycker faktiskt att folk ska börja klistra in detta på sina facebooksidor också, jag tror att det kan bli lika stort som "Stoppa barnporren på nätet!"

Så, om du håller på att bli våldtagen av en älg, tänk då på följande;

1. Ställ inte upp!
2. Djursex är lagligt, men låt bli ändå!

Tack, Jonas Whalström - känd från Skansen, för dessa ovärdeliga råd. Tack Aftonbladet för att ni uppmärksammar och avslöjar detta enorma problem.

Bra rödvin för ligg

Någon undrar uppenbarligen över detta, så varför skulle inte jag svara? Jag tar mig friheten att omformulera frågan lite lätt.

Fråga: Vilket rödvin är bäst att bjuda på om man vill få någon i säng?

Svar: Skippa rödvinet om du garanterat vill ligga, satsa på hallonsaft blandat med rohypnol istället. Gärna kombinerat med soft belysning och Barry White. Lycka till!

Januari, ta slut!

Grått, grått, grått.

Varför är allt så jävla grått?

Obegåvad humor när den är som sämst

Ligger i sängen med laptopen och en kopp kaffe, lagom bakfull (på en tisdag, OMG!) och slösurfandes. Snubblar över en Wendela-artikel om en kvinnlig sex-robot som kan prata. Hela grejen med den är tydligen just att den kan prata, den har till och med en frigid personlighet som tillval. Nu kommer jag såklart osökt att tänka på Lars and the real girl, måste se om den snart, ni som inte sett se. Iallafall, jag tror inte direkt på att de som betalar typ 80.000 spänn för en knull-docka använder den enbart till att konversera med, vilket det faktiskt hintas om i artikeln. Faktiskt så tror jag inte det, isåfall är världen än sorgligare än jag trodde. Nog för att det är sorgligt i sig att någon faktiskt betalar för att få ligga med en bit plast, men om man är så ensam att man känner att man måste lägga ner sjuka summor på att få prata med en bit plast så har det fan gått för långt.

Nu var det dock inte artikeln i sig som egentligen var målet för inlägget. Det var kommentarerna till den som var värst, och då tänker jag framförallt på alla riktigt grabbiga grabbar och manliga män som försöker överträffa varandra i obegåvad humor. Jag citerar:

"Perfekt. Alla mäns drömkvinna, när man stänger av så blir det tyst (lugnt och skönt).."

"Man måste ha roboten i femton år för att få ha sex med den"

"Slår vad att man kan ha mer givande konversationer med den där än med min exfru."

"Ni som påstår att den är dyr har aldrig haft en flickvän"

Osv. osv. osv. i all jävla oändlighet. Seriöst, börjar det inte bli lite gammalt? Kan folk inte åtminstonde vara lite kreativa? Kan man någon gång få något annat än "Höhö, nu fattas bara en självgående dammsugare, ööööh"

Snälla, ni som tycker att sånt här är roligt på riktigt, lås in er i en källare utan mat och titta på Stefan & Krister-marathon tills ni svälter ihjäl. Det är det enda ni förtjänar.

Samtal efter en flaska rödvin 2.0

"-Jag tror det handlar om att du tränger undan känslor, sånt är inte bra"

"-..."


"-Jag tror bara att det handlar om att återuppväcka sexgudinnan inom dig"







Så utomordentligt fånigt

Moderlig omsorg

Min mamma "unnar mig att bli kär"
Hon tror att "det skulle vara bra för mig"




Jösses


Jag får inte vara ifred någonstans.

Årets första urdampning

"Många kvinnor fantiserar om att vakna långsamt och upptäcka att deras man redan älskar med dem"

Fan, jag kan inte släppa det här alltså. Vilka kvinnor? Hur har de kommit fram till det här? Jag skulle vilja se den undersökning som visade det. Hallå, Eleanor McKenzie, specialist på österländsk tradition och författare till inte bara "Kamasutra för kvinnor" utan dessutom "Kamasutra - njutningens sköna konst", kan jag få en källa på det här? Eller ännu värre, är det sant?

Tjejer, vad tänder ni mest på? "Hihi, tja, jag skulle tro att det typ är när någon lixom börjar knulla mig i sömnen utan att jag vet om det, lite våldtäktsaktigt sådär. Jaaa, hihi, dessutom vet ju alla att tjejer egentligen vill bli lite 'manhandled' och dominerande, dessutom vill man definitivt få sina fantasier besannade utan att man gett sitt medgivande till det först".

Jag tror fan inte det alltså. En nära vän till mig dumpade sin pojkvän för att han förvandlades till en knullmaskin i sömnen och hon drömde snarare mardrömmar om när hon vaknade av att bli påsatt utan att vilja det. Jag själv skulle inte kunna tänka mig något värre än att vakna och "upptäcka att min man redan älskar med mig". Alltså det måste ju vara den ultimata underkastelsen, att vakna av att bli (i min bok) våldtagen och sen ska man vara glad för det? Vad fan? Och visst att fantisera om det är en sak, men den här jävla skitboken uppmuntrar ju till det, på riktigt? Kommer någon med något jävla tjat om tillit nu får ni fan en käftsmäll.

Jag skulle kunna hitta så mycket underliggande meningar i det där citatet att jag kan skriva en bok om det, för att inte tala synsättet som präglar hela den här jävla kama sutra-skiten. Ja, sådana underliggande meningar som implicerar att kvinnan ska underkasta sig mannen alltså. Nej, jag köper det inte, i största allmänhet så tror jag faktiskt att tjejer vill vakna av att någon har sex med dem lika lite som jag tror att killar i största allmänhet skulle få för sig att sätta på sin sovande flickvän om hon inte uttryckligen bett om det. Eller har jag fel?

Om det faktiskt är så att folk som köper den här boken läser den på största allvar och verkligen tar till sig det som står i den, speciellt sånt här, känner jag mig kanske mer alienerad än någonsin. Jag förstår mig fan inte på folk. Vad är det för fel på er?

Produktivitetens flitiga lampa lyser i vintermörkret

Spelar Fable maniskt.
Klickar mig in på statistiken.

Hero:

Age: 35
Time spent in game: Pinsamt mycket

Creatures killed: Orkar inte ens räkna

Romance:

Sexuality: Unknown
Number of spouses: 0
Total number of weddings: 0
Number of times had sex: 0

Det gäller att fokusera på det som är viktigt här i livet.

Hej Januari!

Idag vill jag göra slut med världen.

Jag är sur och rastlös och känner mig allmänt kass. Jag kan inte ens beklaga mig över någonting annat än Januari. Så hårt är depp-greppet den jävla månaden har om mig.

Jag längtar efter en eller tre flaskor vin. Lite sol kanske. Att kunna åka någonstans, vart som helst, utan att behöva gräva fram bilen ur en snöhög först. Lite uppmärksamhet, lite pengar. Lite April.

Vad som helst utom det här faktiskt.

Härliga 2010

Jag börjar alltid det nya året med minst en veckas total deppighet då jag inte orkar med någon eller något. Veckan brukar innehålla en jävla massa cigaretter, vadfanhållerjagpåmed-tankar, stirrade i taket, stirrande ut genom fönstret, nujävlarmåstejagtatagimittliv-tankar samt ångest i alla dess former. Plus en del choklad.

Men idag, bakfylledag nummer två efter en nyårsafton som väntat och som vanligt gick åt helvete, dock inte på grund av mig i år, ligger jag för en gångs skull inte och försöker förtränga jobbiga tankar alternativt funderar på vart närmsta tillräckligt höga bro ligger. Nej jag sitter i soffan och småfnittrar förnöjt. Anledningen är att jag i ett sällsynt svårt anfall av uttråkadhet plockade fram Kamasutra för kvinnor. Det är tamejfan humor på högsta nivå, iallafall för mig.

Tillåt mig citera:

"...vördas du av mannen för den njutning du skänkt honom och för att du är en sådan perfekt kvinna, människa och följeslagare på hans väg"

"Många kvinnor fantiserar om att vakna långsamt och upptäcka att deras man redan älskar med dem"

"Det här är en bra möjlighet för dig att visa din partner vilken bra älskarinna han har"

Boken är helt jävla sprängfylld av sentimentalt, lite lagom sexistiskt, härligt svennebanan-orientaliskt trams. Allt från det faktum att skiten överhuvudtaget publicerats, till att jag, av alla människor, mitt i min bakisångest sitter och bläddrar i spektaklet kan inte sammanfattas som något annat än, ja, skitkul.