Men jag vill ju bara bo i New Yooooork!

Läser Plum Sykes Bergdorfblondiner till en sommarkurs.
Några utvalda citat:

"En orgasm är verkligen svaret på nästan alla problem här i livet. Jag tror ärligt talat att om alla fick orgasmer regelbundet skulle det inte finnas någon Palestinakonflikt."

"Jag insåg att jag behövde en ersättningsfästman om inte livet på Manhattan skulle bli så outhärdligt att jag tvingades flytta till någon främmande plats som Brooklyn."

"Om en tjej har på sig förra säsongens Monolo Blahnik med stilettklack säger jag inte genast upp bekantskapen" (om att vara tolerant)

På baksidan uppmanas jag att låta mig "förföras av denna smygtitt in i New York-socitetens värld av lyx och flärd." Bergdorfblondiner marknadsförs alltså knappast som någon slags ultra-ironisk bok som driver med ytligheten in i absurdum, även om man kanske skulle önska det, utan snarare som en eskapistisk eftersträvansbibel. Jag tycker mig kunna påstå att det är så de flesta läser den utan att låta speciellt orealistisk. Det här lär ju vara en sån bok som folk kryper upp i soffan med, i sällskap av en filt och en kopp rykande hett thè och bara njuuter och drömmer sig bort från småstadstristessen och lindex-shoppingen.

Seriöst, är det konstigt att allt är som det är, när folk på allvar läser sån här skit? Jag ryser lite längs ryggraden, spyr lite i munnen och sveper in mig i min egen filt, vävd av bitterhet och världsdepression.

Nu räcker det

Sommaren 2010 kommer gå till historien som den med flest svalt blåa plus och ilsket röda streck liggandes i undertecknads vänners papperskorgar någonsin.

Jag har varken tid eller lust att höra på alla dessa ångest- respektive glädjeyttringar. Jag vill vara ifred och pyssla med mina egna angelägenheter. Jag vill inte ge råd. Jag har inga goda råd, eller rättare sagt, ingen vill höra mina, i allmänhetens öron och ögon, antagligen ganska så jävla o-goda råd gällande sånt här.

Sådant får man inte säga säga högt, så jag skriver det lite lagom tyst istället. Vetskapen om att jag är en anti-människa och väldigt dålig vän surrar i bakhuvudet. Men istället för att lägga någon större vikt vid detta så fortsätter jag humma på passande sätt i telefonluren och lyssna på soundtracket till Fantastic Mr Fox.