I-landsproblem månne?

Råkade lyssna in mig på en något ångestfylld konversation som handlade om att hitta det rätta ögonblicket att tala om för random ligg/nybliven pojkvän/annat liggobjekt i manlig form att man har mens och därför inte kan ligga.

Det pratades om hur man ska lägga fram det för att det inte skulle låta som en dålig ursäkt à la huvudvärk, för att det inte skulle låta äckligt, fjortisaktigt eller överhuvudtaget pinsamt. Värst är det tydligen när det kommer till engångsligg, eller någon som följer med hem efter krogen och antagligen skulle ha varit ett engångsligg om det nu inte vore för det faktum att man blööööder. Ur fittan (hemska tanke!) "Eeeh, ja, alltså, *host* du kan ju få följa med...om du vill..men jag, eh, eeeh, alltså. Lingonveckan. *peka peka* Blod. Inget ligga." Varpå man tydligen riskerar att bli avvisad, förpassad till helvetet för all framtid eller värst av allt, råka ut för ett ögonblick av pinsam tystnad. Eller så bryr sig inte snubben i fråga utan vill ligga ändå, då måste man oroa sig för blod på lakanen, blod på fingrar, blod på kondomen, blod överallt. Alltså, bah sååååå not worth it!


Alltså, det här är så dumt att jag känner hur en liten hjärnblödning tar fart någonstans i pannan. Tjejerna som diskuterade var dessutom mycket närmare 30-årsåldern än den 14-åriga ålder man kanske helst hade velat föreställa sig.


Anledningen att hjärnblödningen inte tar kål på mig är att jag är så jävla glad och lättad över att jag slipper att jag just i detta nu tänker ta mitt paraply och flyga upp i himlen, precis som Mary Poppins.

Årets första urdampning

"Många kvinnor fantiserar om att vakna långsamt och upptäcka att deras man redan älskar med dem"

Fan, jag kan inte släppa det här alltså. Vilka kvinnor? Hur har de kommit fram till det här? Jag skulle vilja se den undersökning som visade det. Hallå, Eleanor McKenzie, specialist på österländsk tradition och författare till inte bara "Kamasutra för kvinnor" utan dessutom "Kamasutra - njutningens sköna konst", kan jag få en källa på det här? Eller ännu värre, är det sant?

Tjejer, vad tänder ni mest på? "Hihi, tja, jag skulle tro att det typ är när någon lixom börjar knulla mig i sömnen utan att jag vet om det, lite våldtäktsaktigt sådär. Jaaa, hihi, dessutom vet ju alla att tjejer egentligen vill bli lite 'manhandled' och dominerande, dessutom vill man definitivt få sina fantasier besannade utan att man gett sitt medgivande till det först".

Jag tror fan inte det alltså. En nära vän till mig dumpade sin pojkvän för att han förvandlades till en knullmaskin i sömnen och hon drömde snarare mardrömmar om när hon vaknade av att bli påsatt utan att vilja det. Jag själv skulle inte kunna tänka mig något värre än att vakna och "upptäcka att min man redan älskar med mig". Alltså det måste ju vara den ultimata underkastelsen, att vakna av att bli (i min bok) våldtagen och sen ska man vara glad för det? Vad fan? Och visst att fantisera om det är en sak, men den här jävla skitboken uppmuntrar ju till det, på riktigt? Kommer någon med något jävla tjat om tillit nu får ni fan en käftsmäll.

Jag skulle kunna hitta så mycket underliggande meningar i det där citatet att jag kan skriva en bok om det, för att inte tala synsättet som präglar hela den här jävla kama sutra-skiten. Ja, sådana underliggande meningar som implicerar att kvinnan ska underkasta sig mannen alltså. Nej, jag köper det inte, i största allmänhet så tror jag faktiskt att tjejer vill vakna av att någon har sex med dem lika lite som jag tror att killar i största allmänhet skulle få för sig att sätta på sin sovande flickvän om hon inte uttryckligen bett om det. Eller har jag fel?

Om det faktiskt är så att folk som köper den här boken läser den på största allvar och verkligen tar till sig det som står i den, speciellt sånt här, känner jag mig kanske mer alienerad än någonsin. Jag förstår mig fan inte på folk. Vad är det för fel på er?

Den perfekta utekvällen

"Jag sätter inte min fot därinne. Jag har aldrig spenderat en hel kväll därinne utan att bli tafsad på av en 50-plussare, jag lägger mig hellre i snön och självdör än går dit. Seriöst, skärp er, vart som helst men inte dit, jag gör det inte."


Och ändå blev det så.
Jag självdog litegrann iallafall, fast inomhus.

Jag blir dessutom grovt förolämpad av att gubbar stöter på mig och på allvar tror att de har en chans. Grovt.

Varning, "farliga" kärleksfilmer

Tydligen tror folk att film = verklighet. Ja, iallafall enligt min favoritinspirationskälla Wendela. De som tittar på för mycket romantiska komedier blir indoktrinerade och börjar tro att det är det verkliga livet som återspeglas i filmerna. Jag kan bara föreställa mig hur alla romantikförespråkare sitter i sina fönster och längtande spanar efter riddaren på den vita springaren, med huvudet i händerna, lite snett lutat åt vänster, stora blåa förväntansfulla ögon blickandes upp i det blå, huvudet fullt av rosa moln och magen väntandes på invasion av fjärilar.

De som överdoserar Pretty Woman får alltså orealistiska förväntningar på sin partner, och tror i större utsträckning på ödet och förutbestämd kärlek.

Är det så? Har folk ingen som helst verklighetsförankring? Ibland känns det helt ärligt som att jag inte är en del av det mänskliga släktet. Jag har noll förståelse för sånt här, jag känner ett lätt äckel inför såna människor, det blir så sorgligt, så patetiskt. Nej, det är säkert inte speciellt vanligt, men även om det bara finns några få som vill leva sitt liv som en Meg Ryan-film så har jag ändå något att säga till er, nämligen: För faaaaan, ta er samman, sluta törsta efter något jävla romantisk skit som INTE ENS FINNS!!!

Skärpning.