Gråt ut, det är grått ute.

Alltså, det här med att "gråta ut". Jag fattar inte.
"Det är så skönt att bara gråta ut ibland", "Jag kände bara att jag verkligen behövde gråta ut", "Det är så himla skönt efteråt".

Jag försöker inte på något sätt klanka ner på folk som är ledsna, gråt hur mycket ni vill, men seriöst, efter att man har gråtit ut klart kan man väl låta bli att gråta ut om det i offentligheten? Särskilt i Media. Det är klyschan som stör mig. Det ligger något Linda Rosing-aktigt över den som får mig att bli avogt inställd. Eller någonting jag-förlorade-deltävlingen-i-melodifestivalen-åh-NEJ-aktigt om man så vill.*

Det får bli ett slut på de här dumheterna nu. Likaså människor som klankar ner på de som inte gråter vid varje givet tillfälle, som påstår att man har brist på empati för att man istället för att låta tårkanalerna översvämmas efter ett avsnitt Extreme home makeover är irriterad på att den där jävla karln inte kan prata normalt utan måste skrika i sitt megafonhelvete hela jävla tiden.


Snubblade förresten över en hysteriskt rolig Aftonbladetkommentar efter att ha läst den här artikeln.

"Rökare är inga "offer". Dom har bara mindre IQ-celler ;)"

Jag skulle hemskt gärna vilja veta vad en IQ-cell är för något. Kan du svara på det, "Lelle26"?

*ett stort jävla OBS! på att klaga över saker på ett fiffigt och något cyniskt sätt i en blogg absolut inte räknas som att gråta ut. På något sätt.