Hej då.

Det här jävla bröllopet alltså.
Jag pallar verkligen inte.

Jag lämnar Sverige i protest och kommer inte tillbaka förrän allt är överspelat och den påstådda* bröllopshysterin dött ut. Det känns jäääävligt NICE!


*Jo alltså, så jävla hysteriska verkar ju (vettigt) folk i allmänhet faktiskt inte vara, varken till eller från. Det är väl mest Aftonbladet, vissa delar av verklighetens folk (Svensk Damtidnings läsarkrets, mer exakt) och teve som hetsar upp sig, eller?

Rosévinsamtal, ja, det är ju sommar

"Jag fattar inte varför du måste ha håret rött, du borde färga det brunt. Du är mycket snyggare i brunt. Killar gillar inte rött hår."

"ok"

"Men du vill väl att folk ska säga att du är snygg?"

"..."


Seriöst. Jag ska sluta umgås med folk.

Så var det det här med vanligt hyfs igen.

Sitter på 22-tåget från Stockholm med ett par öl, ganska mycket räkor och en jävla massa bilder från fotografiska i kroppen respektive huvudet. Ett sällskap med ganska många fler öl i sin gemensamma, bullrigt svettiga kropp sitter några stolar bakom. En av dem, en man, sticker ut lite extra genom att skratta högljutt åt sina egna, ganska grovt sexistiska skämt. Resten av sällskapet är fnissiga och allmänt dryga att lyssna på, jag ser dem inte men tro faan att jag hör dem. Det är dock inte mer än att jag kan koppla bort dem och fortsatt läsa min tidning, med en viss irritation irrandes någonstans i bakhuvudet som extra, och något ovälkommen, krydda.

När biljettkontrollanten kommer - tjej, uppskattningsvis 20-någonting - så har ingen i sällskapet köpt biljett. Skratta-högt-åt-sina-egna-skämt klagar på priset, försöker pruta, lilla-gumman-flirtar skamlöst, presenterar sig som typ "Stefan - 25cm" och lägger.aldrig.av. Otroligt obehagligt. Kudos åt Fröken Biljett, som ler återhållsamt och tar betalt utan att bry sig nämnvärt om Stefan 25cm och hans reptilhjärna-framtoning. Jag hade antagligen gett mig själv sparken från Statens Järnvägar om jag var i hennes skor, genom att ge karln en käftsmäll eller verbal dänga av likställig rang. Kanske är hon är van, men isåfall blir jag förbannad på att hon behöver vara van.

Jag vet inte om det är bäst att kallt låta Stefan 25cm och hans ordbajs rinna bort som vatten på en inoljad gås och inte ge honom och hans gelikar den uppmärksamhet de så uppenbart är ute efter. Jag undrar om inte bristen på uppmärksamhet i själva verket en enda stor OK! stämpel för att låta hans stora käft fortsätta glappa, och om man tar steget längre, låta sina håriga fingrar grabba tag i närmste tjejrumpa och klämma till lite. Steget mellan verbalt och kroppsligt kändes inte direkt milslång i det här fallet. Jag ångrar att jag inte vände mig om och sa någonting, men eftersom jag själv bara utsattes för hans gubbslemmighet indirekt så knöt jag istället näven i fickan och svor högt inom mig. Varför har vi inte kommit längre än såhär? Varför finns det fortfarande så jävla många människor med en kvinnosyn plockad rätt ur Mad men?

Den mentala kulsprutan slutar fan aldrig smattra i om att inte vilja ligga-landet.

Om alltings jävlighet

Läser om någon jävla jeppe från Borås som tar hutlöst betalt för att hela cancersjuka med basilika och ta sina kvinnliga patienter på brösten.

Ibland känner jag bara för att sluta läsa nyheter, stänga av allt vad kritiskt tänkande heter, ta på mig ett rödrandigt förkläde och dedikera mitt liv åt att baka småkakor och le åt främlingar. Alltså, jag blir så trött på all idioti, på alla som utnyttjar, på alla som låter sig utnyttjas, på alla de som inte vet bättre och på de som faktiskt vet bättre men ändå skiter i det. Jag blir uppriktigt världsdeprimerad av att läsa sån skit som artikeln ovan, om naturläkare, healare, religiösa ledare, självhjälpare och annat löst folk som utnyttjar människors litenhet, hjälplöshet och godtrogenhet. Jag blir ännu mer trött av det faktum att det finns så jävla många som inte är tillräckligt starka för att stå emot, som låter sig luras och dras in i sånt uppenbart (och för all del, mindre uppenbart) skit. Just den här jäveln åkte ju dit, men hur många gör inte det?

Jag är trött på USA som med samma gamla världsfrälsar-ethos, fast i ny tappning, bedriver riktade mord mot "terrorister" utan rättegång eller, ja, utan någonting överhuvudtaget utom att just USA bestämt att de är terrorister, jag är trött på Lissabonfördrag och EU-presidenter, jag är trött på alla ultrarasistiska små tanter som raljerar i ring P1 och jag är trött på mig själv som faktiskt inte ens försöker göra någonting åt någonting. Ja, annat än att spy galla över faktum då.

Visst, visst, det finns väl bra människor också, men så länge de befinner sig i en sådan våldsam jävla superminoritet som nu - och så länge verklighetens folk bryr sig mer om att grannens katt bajsat i deras sandlåda, om att läsa aftonbladet och kolla på norska hollywoodfruar än vad som händer utanför tvättstugan, den egna trädgården, gatan och konsumaffären så lär det fortsätta vara helt åt helvete med världen.
I vissa lägen känns det som att det var lite synd att vi inte sögs in i något svart hål när de startade upp LHC.