Jag hängde hemma hos en nyseparerad och lagom bitter vän härom helgen, spelade tv-spel och drack rödvin. Mycket trevligt. Kvällen började gå mot småtimmarna, fler folk hade dykt upp och inte helt oväntat kom frågan om mitt singelskap upp. Inte på mitt eget initiativ, skall kanske tilläggas. Och lika oväntat följde ifrågasättandet. Och misstron. Hur kan jag vara nöjd, hur kan jag inte leta efter någon, känner jag mig inte ensam?
Det verkar så otroligt jävla viktigt att kunna definiera en person genom vilken typ av förhållande den har, det är som om att man inte kan vara en verklig person om man inte a) sysslar med något meningsfullt eller b) har ett meningsfullt kärleksförhållande/strävar efter ett sådant.
När man ska lära känna någon så är det ofelbart detta man frågar efter. Jaha, vad jobbar du med då. Jaha, men barn/sambo/äktenskap/jaktpåpartner då? Fallerar man med att komma med något socialt accepterat svar på dessa områden så fallerar man som person. Det är inte ok att inte vilja ha ett förhållande tydligen, det är inte ok att inte vilja ligga, det är inte ok att vara en Kysk Fröken som är nöjd med att ägna dagarna åt rödvin, Tv-spel och något odefinierade studier som inte direkt leder någonstans utom möjligtvis mot fåfänga författardrömmar. Nej, då är nägot fel. Då är man skadad på något sätt, utan framtidstro, utan livsglädje. Det är va?! och oj... och stackars dig.
Nej, inte stackars mig. Inte stackars mig ett jävla dugg. Det finns många det är synd om, men jag är fan inte en av dem. Och medlidande där det inte behövs (om det nu någonsin gör det, medlidande överlag är ganska äckligt) är kanske den värsta skymfen.
Nu vet ni det.
lördag 9 april 2011
fredag 1 april 2011
söndag 6 mars 2011
Hyfsat ogenomtänkta reflexioner kring ordet "Alla"
Alla generaliserar väl, eller?
Jag hatar ordet alla. Att använda ordet alla är att generalisera utan att reflektera. Alla gör ju si, alla gör ju så.
Alla är världens sämsta argument, alla är argumentationens knytnäve. Ofta tas alla till när den sista smulan rim och reson blåst bort - eller när den smulan över huvud taget inte funnits. Alla är argumentationens knytnäve och knytnäven går på mellanstadiet. Alla finns inte, det går nästan aldrig att applicera.
Alla är en paradox, alla är en definitivt omöjlig definition, alla är en hurtig hejaklacksramsa, alla var där, alla tycker så. Alla får ligga?*
Alla kräver tillägg. Det finns alltid ett undantag, det finns alltid någon som inte önskar att den var där, alltid någon som inte vill vara alla, som inte vill klappa händer och vifta med ballonger till melodifestivalen, som inte håller med, som varken stämmer in eller passar in.
Alla är världens största ord - en ångvält, en elektrisk häcksax och en kraschlandad 747. En skandal, total skamlöshet och en sensationslysten pudel med för mycket päls som bara väntar på att tvångsrakas. Alla är lathet i ordform, alla är den enkla vägen ut.
Alla är tamejfan sämst (och nu snackar vi på metanivå).
*Asså, jag skulle egentligen vilja ägna en hel jävla rad frustrerade inlägg åt den här boken, men det känns som att jag skulle behöva läsa den först och jag tänker banne mig inte besudla varken mitt bibliotekskort eller mig själv som människa med att aktivt låna/köpa den.
Jag hatar ordet alla. Att använda ordet alla är att generalisera utan att reflektera. Alla gör ju si, alla gör ju så.
Alla är världens sämsta argument, alla är argumentationens knytnäve. Ofta tas alla till när den sista smulan rim och reson blåst bort - eller när den smulan över huvud taget inte funnits. Alla är argumentationens knytnäve och knytnäven går på mellanstadiet. Alla finns inte, det går nästan aldrig att applicera.
Alla är en paradox, alla är en definitivt omöjlig definition, alla är en hurtig hejaklacksramsa, alla var där, alla tycker så. Alla får ligga?*
Alla kräver tillägg. Det finns alltid ett undantag, det finns alltid någon som inte önskar att den var där, alltid någon som inte vill vara alla, som inte vill klappa händer och vifta med ballonger till melodifestivalen, som inte håller med, som varken stämmer in eller passar in.
Alla är världens största ord - en ångvält, en elektrisk häcksax och en kraschlandad 747. En skandal, total skamlöshet och en sensationslysten pudel med för mycket päls som bara väntar på att tvångsrakas. Alla är lathet i ordform, alla är den enkla vägen ut.
Alla är tamejfan sämst (och nu snackar vi på metanivå).
*Asså, jag skulle egentligen vilja ägna en hel jävla rad frustrerade inlägg åt den här boken, men det känns som att jag skulle behöva läsa den först och jag tänker banne mig inte besudla varken mitt bibliotekskort eller mig själv som människa med att aktivt låna/köpa den.
Om sökord och sånt
Det är fortfarande förvånansvärt många som lyckas googla sig hit genom att söka på
Sofi Fahrman + avsugning. Detta är något jag finner mycket fascinerande.
Hur kommer det här sig? Har jag missat någonting? Det måste ju finnas något mycket spännande bakom dessa kombinerade sökord, en hel värld som jag är totalt oinvigd i. Jag ställer mig tveksam till huruvida jag vill bli invigd. Jag kan även föreställa mig besvikelsen när man förväntansfullt knappat in dessa sökord och sedan hamnar här.
Jag har tyvärr inte så mycket mer att säga om ämnet, jag har inga sanningar att komma med, inga avslöjanden, inga bilder, inga teknik-tips. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för detta.
Sofi Fahrman + avsugning. Detta är något jag finner mycket fascinerande.
Hur kommer det här sig? Har jag missat någonting? Det måste ju finnas något mycket spännande bakom dessa kombinerade sökord, en hel värld som jag är totalt oinvigd i. Jag ställer mig tveksam till huruvida jag vill bli invigd. Jag kan även föreställa mig besvikelsen när man förväntansfullt knappat in dessa sökord och sedan hamnar här.
Jag har tyvärr inte så mycket mer att säga om ämnet, jag har inga sanningar att komma med, inga avslöjanden, inga bilder, inga teknik-tips. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för detta.
lördag 5 mars 2011
Fröken Trött
Det är märkligt vad det upprör folk, det här med att frivilligt välja bort förhållande och familj.
Jag vet inte hur många gånger jag blivit bemött med skepsis när jag förklarat att jag trivs med att vara för mig själv, att jag inte letar efter någon. Det tas för givet att jag, snart 30 och jävligt singel, omöjligt kan vara lycklig då jag ställt mig utanför det här med tvåsamhet. Det accepteras liksom inte att jag har valt det själv och att jag står för det. Folk förstår inte, det letas ständigt efter någon bakomliggande orsak, är jag inte bara rädd för att bli sårad trots allt?
Vänta bara tills du träffar den rätte, säger man till mig, vänta bara, du kommer ändra dig. Om några år sitter du där med två barn och hus och är lycklig. När jag ställer mig på tvären och deklarerar att jag har det bra som jag har det är det inte alls ovanligt att folk blir stötta, lite förnärmade över att jag inte vill ha det som de har eller söker efter.
Jag har växt upp, jag är inte rädd för att binda mig, eller för att bli dumpad, jag är inte emotionellt störd eller socialt handikappad. Jag vill bara inte vara sambo, eller någons flickvän eller knulla runt. Så låt mig vara, bitch please!
Jag vet inte hur många gånger jag blivit bemött med skepsis när jag förklarat att jag trivs med att vara för mig själv, att jag inte letar efter någon. Det tas för givet att jag, snart 30 och jävligt singel, omöjligt kan vara lycklig då jag ställt mig utanför det här med tvåsamhet. Det accepteras liksom inte att jag har valt det själv och att jag står för det. Folk förstår inte, det letas ständigt efter någon bakomliggande orsak, är jag inte bara rädd för att bli sårad trots allt?
Vänta bara tills du träffar den rätte, säger man till mig, vänta bara, du kommer ändra dig. Om några år sitter du där med två barn och hus och är lycklig. När jag ställer mig på tvären och deklarerar att jag har det bra som jag har det är det inte alls ovanligt att folk blir stötta, lite förnärmade över att jag inte vill ha det som de har eller söker efter.
Jag har växt upp, jag är inte rädd för att binda mig, eller för att bli dumpad, jag är inte emotionellt störd eller socialt handikappad. Jag vill bara inte vara sambo, eller någons flickvän eller knulla runt. Så låt mig vara, bitch please!
fredag 4 februari 2011
Fröken mästerkock.
Jag har tänkt ganska länge att jag ska lära mig att laga mat. På riktigt.
Jag vill att folk ska bli imponerade över mina färdigheter. Jag vill att de ska sitta tysta och chockade och tugga med slutna ögon vid mitt köksbord och endast vakna ur transen för att slåss om den sista maten som en flock hyenor över lite härligt blodiga likdelar från ett f.d. savanndjur. Kanske en Zebra. Så jävla gott ska det vara.
Detta har ännu inte hänt.
Mina kulinariska färdigheter är inte färdiga och jag är en högst medelmåttig kock. Antagligen för att jag egentligen inte är intresserad. Jag har hakat på det här Intresset för Matlagning som håller landet i ett skruvstäd, eller kanske snarare ...*.
Egentligen gillar jag nog mest idén om att försöka lära mig laga mat. Jag gillar iden om att fladdra omkring i köket i förkläde och hälla saker i olika grytor och röra i andra grytor och kanske, men bara kanske, slicka mig om fingrarna på Nigella-vis. I själva verket flänger jag omkring, går ut och röker och glömmer stänga av plattor, bränner vid och svettas. Idag har jag lagat fisksoppa. Intentionen var Bouillabaisse, men så orkade jag inte handla allt och använde fryst filéead fisk och bara några små futtiga räkskal att koka buljong på istället för olika sorters småfisk och laxhuvuden och allt vad det nu är. Slutresultatet smakade fisksoppa. Inte något flådigt franskt utan rakt av fisksoppa. Sådär lagom gott. Absolut inte äckligt, men inget finlir direkt. Ingen beskrev soppan som en oral orgasm. Jag kände mig besviken.
Sen kom jag på att hela grejen gick ut på att jag ville att folk skulle tycka att jag varit duktig.
Jag trodde jag stog över sånt.
Nu känner jag mig lurad. Jävla TV.
*infoga valfritt fancy köksredskap.
Jag vill att folk ska bli imponerade över mina färdigheter. Jag vill att de ska sitta tysta och chockade och tugga med slutna ögon vid mitt köksbord och endast vakna ur transen för att slåss om den sista maten som en flock hyenor över lite härligt blodiga likdelar från ett f.d. savanndjur. Kanske en Zebra. Så jävla gott ska det vara.
Detta har ännu inte hänt.
Mina kulinariska färdigheter är inte färdiga och jag är en högst medelmåttig kock. Antagligen för att jag egentligen inte är intresserad. Jag har hakat på det här Intresset för Matlagning som håller landet i ett skruvstäd, eller kanske snarare ...*.
Egentligen gillar jag nog mest idén om att försöka lära mig laga mat. Jag gillar iden om att fladdra omkring i köket i förkläde och hälla saker i olika grytor och röra i andra grytor och kanske, men bara kanske, slicka mig om fingrarna på Nigella-vis. I själva verket flänger jag omkring, går ut och röker och glömmer stänga av plattor, bränner vid och svettas. Idag har jag lagat fisksoppa. Intentionen var Bouillabaisse, men så orkade jag inte handla allt och använde fryst filéead fisk och bara några små futtiga räkskal att koka buljong på istället för olika sorters småfisk och laxhuvuden och allt vad det nu är. Slutresultatet smakade fisksoppa. Inte något flådigt franskt utan rakt av fisksoppa. Sådär lagom gott. Absolut inte äckligt, men inget finlir direkt. Ingen beskrev soppan som en oral orgasm. Jag kände mig besviken.
Sen kom jag på att hela grejen gick ut på att jag ville att folk skulle tycka att jag varit duktig.
Jag trodde jag stog över sånt.
Nu känner jag mig lurad. Jävla TV.
*infoga valfritt fancy köksredskap.
torsdag 3 februari 2011
Dagens...ja, jag vet fan inte.
Ok, någon dejtingsida för otrohetssugna ska få se dagens ljus i vårt nordliga land. Aftonbladet gör sin samhällsplikt och låter oss få insyn i mannen-bakom-sajtens tankar kring detta beslut.
"Svenskar är väldigt 'open-minded'. Vi har förstått att maj är en bra tid här. Då blir folk aktiva och kvinnor börjar klä upp sig och göra sig vackra, antagligen för att göra intryck på män."
Alltså....
BWAAAHAHAHAHAHHAHAHHAHAHHH
*sniff, sniff*
Over and out.
(och då har jag inte ens kollat på kommentarerna till denna artikel)
"Svenskar är väldigt 'open-minded'. Vi har förstått att maj är en bra tid här. Då blir folk aktiva och kvinnor börjar klä upp sig och göra sig vackra, antagligen för att göra intryck på män."
Alltså....
BWAAAHAHAHAHAHHAHAHHAHAHHH
*sniff, sniff*
Over and out.
(och då har jag inte ens kollat på kommentarerna till denna artikel)
Fejjan, asså.
Jag blir spak av att logga in på facebook. Det är så dumt. Det är så fascinerande.
Jag vet inte om det beror på de jag gått i skolan med/träffat-på-någon-enstaka-fest/jobbat med/någon-gång-träffat/halvt-om-halvt-umgåtts-med - kort sagt, de personer som jag gjort tillräckligt stort intryck på för att de ska vilja lägga mig till skaran av sina "vänner" - är lite extra knepiga eller om alla har det såhär.
Varje gång jag känner mig lite "för nära" resten av mänskligheten (jag erkänner, jag trivs ganska bra ute på min egna lilla kant) så behöver jag bara logga in på fejjan, bläddra igenom lite semester/fest/renoveringsbilder och läsa några kryptiska tycksyndommigfastjagvillintesägavaddetärraktut (mendufårjugärnafrågasåjagfårliteattention)/ hejjagharjustvaritochtränat/ hahahihigissavadminungejustsa-statusar samt förundras över vad folk faktiskt "gillar" och hur mycket av sig själva och sina liv de faktiskt tycker att det är relevant att dela med sig av, så känner jag mig sådär lagom allienerad igen.
Fejjan är min verklighetscheck, mitt nyp i armen.
Jag är fruktansvärt beroende.
(Kan ha slagit rekord i mest jobbigt skrivna inlägg någonsin med kreationen ovan. En mening - elva rader - badabom!)
Jag vet inte om det beror på de jag gått i skolan med/träffat-på-någon-enstaka-fest/jobbat med/någon-gång-träffat/halvt-om-halvt-umgåtts-med - kort sagt, de personer som jag gjort tillräckligt stort intryck på för att de ska vilja lägga mig till skaran av sina "vänner" - är lite extra knepiga eller om alla har det såhär.
Varje gång jag känner mig lite "för nära" resten av mänskligheten (jag erkänner, jag trivs ganska bra ute på min egna lilla kant) så behöver jag bara logga in på fejjan, bläddra igenom lite semester/fest/renoveringsbilder och läsa några kryptiska tycksyndommigfastjagvillintesägavaddetärraktut (mendufårjugärnafrågasåjagfårliteattention)/ hejjagharjustvaritochtränat/ hahahihigissavadminungejustsa-statusar samt förundras över vad folk faktiskt "gillar" och hur mycket av sig själva och sina liv de faktiskt tycker att det är relevant att dela med sig av, så känner jag mig sådär lagom allienerad igen.
Fejjan är min verklighetscheck, mitt nyp i armen.
Jag är fruktansvärt beroende.
(Kan ha slagit rekord i mest jobbigt skrivna inlägg någonsin med kreationen ovan. En mening - elva rader - badabom!)
torsdag 6 januari 2011
Det här med fåglarna.
Yttre våld. Så otroligt fjösigt. Var är konspirationsteorierna? Var är känslan av katastrof som sakta men säkert närmar sig, den iskalla tystnaden i skyn, känslan av kollektiv skräck?
Jag går inte på det, det känns för osannolikt. 50-100 döda fåglar i Falköping, 5000 i Arkansas, 500 i Louisiana och det under loppet av några dygn. Plus de typ 100.000 döda fiskarna som spolades upp på en flodstrand någonstans. Är inte det här typiskt en sådan grej som brukar betyda jordens undergång? Några få ser tecknen och försöker varna, myndigheterna mörkar för att undvika masspanik och så ba 'poff' så faller himlen ned över våra huvuden. Kanske ett märkligt gift har funnits i stratosfären och dödat fåglarna, samma gift har regnat ner i nån flodjävel och dödat alla fiskar, samma gift kommer ta kål på oss alla.
Jag gillar den här känslan av att något mystiskt och hemskt är på gång, att det ligger i startgroparna. Det känns som ett slags kollektivt mys-pys-rys borde infunnit sig för länge sedan, det känns som att grannar borde stå utanför sina dörrar och viska oroligt tillsammans, men icke då. Yttre våld. Kajorna har blivit påkörda av en lastbil. Eller...har de verkligen det? (infoga mystisk arkiv X-musik här)
Jag går inte på det, det känns för osannolikt. 50-100 döda fåglar i Falköping, 5000 i Arkansas, 500 i Louisiana och det under loppet av några dygn. Plus de typ 100.000 döda fiskarna som spolades upp på en flodstrand någonstans. Är inte det här typiskt en sådan grej som brukar betyda jordens undergång? Några få ser tecknen och försöker varna, myndigheterna mörkar för att undvika masspanik och så ba 'poff' så faller himlen ned över våra huvuden. Kanske ett märkligt gift har funnits i stratosfären och dödat fåglarna, samma gift har regnat ner i nån flodjävel och dödat alla fiskar, samma gift kommer ta kål på oss alla.
Jag gillar den här känslan av att något mystiskt och hemskt är på gång, att det ligger i startgroparna. Det känns som ett slags kollektivt mys-pys-rys borde infunnit sig för länge sedan, det känns som att grannar borde stå utanför sina dörrar och viska oroligt tillsammans, men icke då. Yttre våld. Kajorna har blivit påkörda av en lastbil. Eller...har de verkligen det? (infoga mystisk arkiv X-musik här)
onsdag 5 januari 2011
Långsamhetsvirus och döda fåglar.
Jag överlevde, men det var knappt.
Vad är det med IKEA och människor, i kombination? Varför tycks människan förlora merparten av sina aktiva hjärnceller när de träder in genom de långsamt roterande glasdörrarna? Långsamt, där har vi ju för övrigt ett ledord för IKEA-upplevelsen. Det känns ju lite som att stiga in i ett undervattenslandskap där vattenmotståndet gör att alla rörelser folk gör går lååångsaaaammmmmt och saaaaktaaaaaa.
Folk strosar omkring som om de hade all tid i världen, gärna med en IKEA-vagn framför sig, gärna i bredd. Om man då inte saktats ned av denna allomfattande IKEA-slöhets-gelé och vill röra sig framåt i normal takt och därför klämmer fram ett litet -"Ursäkta, får jag komma förbi?" så vänder de framförvarande IKEA-zombiesarna saaaakta på huvudet och ger en en sjukt ond blick med sina små grisögon, innan de låååångsamt rör på sina lemmar och flyttar sig aldrig så litet åt sidan så man måste tränga sig fram mellan deras platta-kartongbelamrade, överfyllda vagnar och oroa sig för att jackan ska fastna i något platt jävla paket och dra ner det i golvet. Uuuhhhh.
Det finns dock ett undantag, ett ställe där långsamhetsmaffian börjar röra sig, där det uppstått ett lufthål i de osynliga vattenmassor som förhindrar verklighetens folk att röra sina armar och ben i normaltakt innanför IKEAs svängdörrar, ETT ställe där IKEA-zombiesarna verkar som om de fått i sig en rejäl dos speed - vattenhålet. De ställen där man kan få GRATIS påtår på sitt/sin kaffe/lingondricka/pepsiMAX. DÄR är folk blixtsnabba! Med handledsrörelser som är så snabba att de sätter Matrix-snubbarna på skam gör dom det, så pass blixtsnabbt att tiden tycks stå stilla och armar blir till suddiga streck sträcks det fram muggar för påfyllning innan någon annan, gud förbjude, hinner fram till kran FÖRE. Det är som att rädslan för att den fria påfyllningen ska ta slut genomsyrar den annars så tjocka luften och gör den extra lätt att röra sig genom eller någonting. Uuuhhh.
Aldrig mer, säger jag bara. Spelar ingen roll hur billigt det är. Värmeljusen har ju ändå blivit helt värdelösa. Hur tänkte ni där förresten, IKEA? De var ju så bra, brann så länge och nu så bara, 'fjupp' så är de slut. Verkligt dåligt.
Annars kan jag inte koncentrera mig på någonting alls, den mystiska fågeldöden skrämmer slag på mig. Apokalypsen är nära. (Hörde någon kalla det nederbird, så jävla genialt att jag måste avbryta hyperventileringen för en omgång fniss, ordvitsar alltså <3 )
Vad är det med IKEA och människor, i kombination? Varför tycks människan förlora merparten av sina aktiva hjärnceller när de träder in genom de långsamt roterande glasdörrarna? Långsamt, där har vi ju för övrigt ett ledord för IKEA-upplevelsen. Det känns ju lite som att stiga in i ett undervattenslandskap där vattenmotståndet gör att alla rörelser folk gör går lååångsaaaammmmmt och saaaaktaaaaaa.
Folk strosar omkring som om de hade all tid i världen, gärna med en IKEA-vagn framför sig, gärna i bredd. Om man då inte saktats ned av denna allomfattande IKEA-slöhets-gelé och vill röra sig framåt i normal takt och därför klämmer fram ett litet -"Ursäkta, får jag komma förbi?" så vänder de framförvarande IKEA-zombiesarna saaaakta på huvudet och ger en en sjukt ond blick med sina små grisögon, innan de låååångsamt rör på sina lemmar och flyttar sig aldrig så litet åt sidan så man måste tränga sig fram mellan deras platta-kartongbelamrade, överfyllda vagnar och oroa sig för att jackan ska fastna i något platt jävla paket och dra ner det i golvet. Uuuhhhh.
Det finns dock ett undantag, ett ställe där långsamhetsmaffian börjar röra sig, där det uppstått ett lufthål i de osynliga vattenmassor som förhindrar verklighetens folk att röra sina armar och ben i normaltakt innanför IKEAs svängdörrar, ETT ställe där IKEA-zombiesarna verkar som om de fått i sig en rejäl dos speed - vattenhålet. De ställen där man kan få GRATIS påtår på sitt/sin kaffe/lingondricka/pepsiMAX. DÄR är folk blixtsnabba! Med handledsrörelser som är så snabba att de sätter Matrix-snubbarna på skam gör dom det, så pass blixtsnabbt att tiden tycks stå stilla och armar blir till suddiga streck sträcks det fram muggar för påfyllning innan någon annan, gud förbjude, hinner fram till kran FÖRE. Det är som att rädslan för att den fria påfyllningen ska ta slut genomsyrar den annars så tjocka luften och gör den extra lätt att röra sig genom eller någonting. Uuuhhh.
Aldrig mer, säger jag bara. Spelar ingen roll hur billigt det är. Värmeljusen har ju ändå blivit helt värdelösa. Hur tänkte ni där förresten, IKEA? De var ju så bra, brann så länge och nu så bara, 'fjupp' så är de slut. Verkligt dåligt.
Annars kan jag inte koncentrera mig på någonting alls, den mystiska fågeldöden skrämmer slag på mig. Apokalypsen är nära. (Hörde någon kalla det nederbird, så jävla genialt att jag måste avbryta hyperventileringen för en omgång fniss, ordvitsar alltså <3 )
tisdag 4 januari 2011
Svinis
Jag har legat döende i en dryg vecka men börjar nu sakta känna livsångorna krypa tillbaks in i kroppen. Jag firar detta med ett vansinnesdåd. Jag ska trotsa snö, en bil som garanterat är inplogad, översnöad och p-bötad, en gigantisk parkeringsplats och c:a 5000 fradgatuggande idioter - jag ska åka till IKEA. Hur fan tänkte jag?
Jag talar om sedan ifall jag överlevde.
Jag talar om sedan ifall jag överlevde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
