Bitterfitta

De senaste åren har mitt bekräftelsebehov minskat ganska radikalt. Från att ha varit tjejen som ställde frågan "Ser jag tjock ut i det här?" enbart för att få folk att aggresivt förneka att jag överhuvudtaget var tjock, har jag gått till att gilla mig själv rätt skarpt och därmed mer eller mindre slutat bry mig om vad ni andra tycker. Nu snackar vi rent utseendemässigt, jag har aldrig varit speciellt osäker på mig själv när det kommer till hjärna. (Huruvida det självförtroendet är berättigat eller inte låter jag vara osagt)

Men, det var först när jag slutade ligga som jag började tycka att jag själv faktiskt är rätt het. Jag vet inte om det beror på att pressen på att vara attraktiv inför andra lättade och därigenom gjorde det lättare för mig att slappna av och gilla läget eller om det berodde på något helt annat. Kanske var det helt oberoende av varandra. Det är en rätt smal knivsegg att balansera på det här, å ena sidan vill jag inte låta som Göran Hägglund, å andra sidan tycker jag ju såhär. Jag är rent ut sagt skittrött på att i princip allt handlar om sex på ett eller annat plan. Jag är trött på att bli förknippad med en hel jävla drös tråkiga, konservativa och eventuellt religiösa etiketter bara för att jag har slutat knulla runt. Det har inte ett piss med det att göra. Jag är inget av det där. Jag vill inte ens ha med det att göra.

Jag skiter fullständigt i om folk ligger runt för kung och fosterland så länge de faktiskt vill det själva. Däremot vill jag inte bli dömd för att jag inte gör det. Jag mår bättre av att inte göra det, så låt mig vara. För i helvete.

Jag erkänner villigt att jag kan vara både bitter och cynisk, men det har noll och ingenting med mitt sexlivs varande eller icke varande att göra. Det har att göra med att jag tycker att vi lever i ett samhälle med allmänt felknullade (pun intended, så jävla intended) värderingar där medier som aftonbladet och tv3 styr alldeles för mycket av det som befolkningen tycker. Där jag kan höra kommentarer obetänksamt släppas ut ur folks munnar likt bajs ur ett hundarsel som hämtats direkt från Ny Demokratis valprogram -91 och de vet inte ens om det själva. Det är därför jag är bitter.

Jag behöver inte ett skjut. Jag har inte mens. Jag dampar ur lite nu för att jag inte gjorde det under ett samtal i mycket berusat tillstånd i helgen. Jag ångrar lite att jag inte gjorde det då, men det kändes vettigare att svepa min drink, gå hem och sova och lämna min samtalspartner åt sitt öde. Hoppas han ramlade och bröt benet på vägen hem.

Jag älskar att hata Denise

Allt, precis allt som är fel med det här landet kan sammanfattas med en författare* och hennes verk**. Skräplitteraturens drottning Denise Rudberg.

Jag har läst två av hennes böcker. Japp, du läste rätt, inte en, utan två. Mitt enda försvar är att jag faktiskt inte köpt någon av dem. Jag har till och med läst om båda. Varför? Jo, för att de gör mig så jävla arg. Ibland bläddrar jag lite i dem för att påminna mig själv om vem jag är och vem jag definitivt, absolut inte är. För att elda på mitt hat lite, för att vakna till.

För maken till stereotypt jävla bajs går fan inte att hitta någon annanstans. Här, i Denises värld finns kärnan till i princip allt jag föraktar.

Bara det faktum att skiten faktiskt ges ut gör mig förbannad. Att hon säljer mer än 100000 ex av varje bok är än värre, 100000 konsumkassörskor/trebarnsmorsor från Malung som drömmer om lyxliv i Stockholm fördummar sig själva lite till med varje nytt Denise-alster. Nej, förlåt, det där var helt galet generaliserande, elitistiskt och elakt.


Jag har för mig att Denise någon gång har sagt att det är tjänstefel av författare att bara skriva "ett par jeans" utan att nämna vilket märke det är, eftersom det säger så mycket om vem man är. (insert valfri mängd aggressiva, grova svordomar här) Jaha, men då är det väl därför hennes böcker enbart består av en enda lång uppradning av varumärken uppblandat med lite oerhört kackig dialog***.

Ja, tydligen är det viktigare att namedroppa jeansmärken än att faktiskt berätta om något som spelar roll, eller att skapa flerdimensionella karaktärer. Fan, finns det egentligen någonting (förutom aftonbladets Wendela) som stöper könsroller i marmor och sätter dem på pidestal mer effektivt och frekvent än s.k. "chiclit" ?

Jag hade en jävligt fint formulerad slutkläm i huvudet tidigare men jag var dum nog att svara i telefonhelvetet och således försvann den.


*Ja, det beror väl kanske på hur man definierar författare
**Jag personligen tycker det var högre kvalitet på novellerna i Mitt Livs Novell som jag läste på mellanstadiet.
***Äääh, jag orkar inte ens.

Darwin, jag och en syllogism

Översats: Jorden håller på att bli fett jävla överbefolkad
Premiss 1: För den egna artens överlevnad måste jorden sluta vara överbefolkad
Premiss 2: Den egna arten förbättras med hjälp av mutationer
Slusats: Vissa blir muterade till att inte vilja göra barn, för artens överlevnad

Personlig slutsats: Jag är okåt för människosläktets bästa. Jag är en muterad proffs-verision av nutidsmänniskan. Jag är en maddafakkin X-men soldat med syfte att rädda mänskligheten YEAH!!!




(Personlig slutsats 2: Jag måste skaffa mig ett liv snart, det här håller inte.)

Dagens asgarv

Ok, det här blir en total jävla parentes från vad den här bloggen egentligen ska handla om men det här är så roligt att jag inte kan hålla mig. Idag har hela Sverige förvandlats till en Jönssonligan-kupp och jag kan inte annat än älska det. Jag pratar såklart om Rånet (japp, med stort R) i Västberga.

Roligast av allt är DNs minut för minut-rapport som faktiskt fick mig att börja gråta för att jag skrattade så mycket.

05.55 Hissas pengar upp från värdedepån till helikoptern. (Alltså, det här är så jävla, ja, Jönssonligan) Polisen fick larm redan 05.19

06.43 Polisen tror att rånarna slagit sig in genom taket med släggor. Genom taket. Med släggor.

07.29 Två jävla timmar senare. Polisen konstaterar att inga rånare finns kvar i värdedepån. Fniss.

08.33 Helikoptern hittas. Den har landat.

09.43 Vi får veta att "GOB-grupperna, grov organiserad brottslighet, är polisens stora satsning mot den grova organiserade brottsligheten"

10.10 Mer än en och en halv timme efter att helikoptern hittats övergiven kommer kraftigt beväpnad polis till platsen.

10.15 Krishanterare finns tillgänglig för personalen på värdedepån. Heheheh

11.19 Polisen talar om för pressen att de inte kom upp på taket när rånarna flydde.

11.46 Leif GW Persson uppskattar hur mycket rånarna kom undan med. BWAHAHHAHHAHAHAH Jag kan fan inte läsa längre än såhär, tårarna rinner så mycket att jag inte ser vad det står.

Jag vet inte om det är för att DN skriver dessa kommentarer med ett allvar större än döden eller om det är vad som faktiskt står i kommentarerna som får mig att bryta ihop så totalt, men faktum kvarstår, det här är så sjukt jävla roligt att jag nästan inte klarar av det.

Jag låter Arne Anka stå för min slutsats idag

Om att anpassa sig

Samtal från idag:

-Men känner inte du pressen?

-Va?

-Jo, men du är ju singel och så, alltså är du inte sugen på barn och sånt snart, du måste ju börja känna dig stressad med att hitta någon nu?

-Eh, näe, kan jag inte påstå. Jag vill inte ens ha barn.

(lite frånvarade) -Det där ändrar sig nog när du träffar någon ska du se. (klappar mig sympatiskt på armen)


RA-TA-TA-TA-TA-TA-TA-TA

Var finns kulsprutorna när man behöver dem? Eller eventuellt nålarna med heroin.

Idag, Imorgon, Igår

Länge låg jag med folk bara för sakens skull. Inte för att jag egentligen ville, eller för att jag var speciellt kåt, eller för att jag var våldsamt attraherad av personen jag för tillfället låg under. Inte för något av de rätta skälen. Inte ens för att få bekräftelse.
Jag gjorde det för att jag trodde att det var vad som förväntades av mig.

Jag kan inte räkna mina one night stands genom åren på en hand, inte på två heller, eller tre, eller ens fyra. Det är inte direkt så att jag ångrar dem, utom kanske ett eller två, men jag skulle lika gärna kunna ha dem ogjorda, de har inte gett mig någonting. Utom att jag kanske är ännu lite mer avigt inställt till sex än vad jag skulle ha varit annars.

Ett tag knullade jag med en äldre gift man (klyscha, någon?) regelbundet bara för att försöka lära mig själv att tycka om sex. Det kändes som att jag missade något viktigt. Jag tänkte att om jag bara ligger med en och samma person tillräckligt länge så kanske det blir sådär underbart som alla säger att det är tillslut. Det blev det inte.

Länge tvingade jag mig själv att ställa upp på sex för att jag antog att mannen jag älskade skulle överge mig annars. Det tog slut iallafall, till stor del just därför. Såhär i efterhand är jag verkligen inte förvånad att han drog.

Jag var helt enkelt ett klassisk fall av "Men alla andra...därför måste väl jag..." och jag har egentligen ingen annan än mig själv att skylla för att jag inte lyssnade på min kropp. Snart firar jag min två-årsdag som nucka. Snart två år sedan jag slutligen bestämde mig för att bara sluta. Hade jag bott i Miami hade det nog varit dags att gå till den där jävla tatueringssalongen och tatuerat in någon grej efter att ha hållt ett tårdrypande långt jävla brandtal om hur jag återvunnit min förlorade oskuld och hur tatueringen ska symbolisera skiten. Nu tar jag nog en cigg och kanske lite konjak och funderar på varför jag inte kom på det här tidigare.

Jag känner mig befriad på något sätt, det är rätt så javla skönt, nej, fel, rätt så jävla fantastiskt, att faktiskt bara gå efter vad jag själv vill och inte efter vad jag tror att andra har för förväntningar på mig. Nu återstår bara problemet att hitta någon som är villig att älska mig utan att älska med mig.

Jag gissar på att jag kommer att vara singel ett tag till.

Bakfylla, dag 2.

Jag har upplevt något som bara kan beskrivas som att moderskeppet av alla bakfyllor beamade upp mig i går morse, utförde obehagliga experiment på mig hela dagen igår och sedan äntligen släppte ner mig igår natt. Idag har jag, ganska naturligt, kännt mig omskakad, ynklig, svagt illamående och måttligt ångestfylld. Efter dessa två dagar i dvala och med mycket tid till eftertanke har jag kommit fram till en hel del saker om mig själv och mitt liv, men eftersom det inte har så mycket med den här bloggen att göra tänker jag inte tråka ut eventuella läsare med det.

Däremot har jag tänkt en del på det här med bakiskåthet, också ganska naturligt. Det här är ett fenomen som jag för mitt liv inte kan förstå. Om någon skulle vilja förklara det för mig skulle jag bli mycket tacksam.

Jag är ju sällan (underdrift) sugen på speciellt mycket liggande överhuvudtaget, men det finns få tillfällen då jag är så fruktansvärt osugen på närmare inspektion av intima kroppsdelar som när jag ligger halvt utslagen och försöker att inte kräkas. Då vill jag ägna mig åt soffstudier och inget annat.

Slutsats: Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.

Att må som om man har svalt en flaska diskmedel

Idag är en sådan där dag. En dag när jag bara är fruktansvärt deprimerad och blir äcklad av allt. Jag känner mig förrådd av samtiden.

Jag vill bara spy på hela världen. Jag vill inte leva i ett samhälle som ger Anna Anka så här mycket plats i media. Som bryr sig så mycket om vad såna som hon har att säga. Jag inser ju att jag genom att skriva det här skjuter mig själv i foten, eller kanske snarare blåser bort halva underbenet med en fet jävla bazooka, eftersom jag själv har skrivit ett inlägg (nu två) om denna härliga dam och därmed bidragit till hysterin men vadfan.

Av de 20 mest diskuterade nyheterna på bloggportalen handlar mer än en fjärdedel om henne. Bland annat den här. Finns det verkligen inget viktigare att skriva och bry sig om?

Jag lägger mig väl i fosterställning och fortsätter drömma om mitt könlösa utopia. Eller så kör jag en Falling Down.


RA-TA-TA-TA-TA-TA-TA-TA-TA

Samliv à la Hollywood

Jag orkar faktiskt nästan inte bli upprörd.
Det blir helt enkelt lite för lätt, det ligger ingen utmaning i att pissa på Anna Anka och hennes felknullade (bokstavligt, uppenbarligen) idéer om frihet.

"Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid vara snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

Jag nöjer mig med att konstatera att hemmafru inte är jobbet för mig samt upplysa eventuella läsare om att jag kräktes lite i munnen efter att ha läst denna artikel.

Hur bra är du i sängen?

Alltså, det här är ju faktiskt en sjukt viktig grej. Stora delar av ens personlighet och attraktionskraft står och faller med det.

Tänk om man inte är bra i sängen? Jo, svaret på det stavas K-A-T-A-S-T-R-O-F.

En snabbgoogling på "hur bra är du i sängen" (43,300 träffar) och en tsunamivåg av sätt att testa det på senare funderar jag lite på att göra ett sånt där test kanske. Återkommer senare om det.


Uppdatering: Nej, jag orkar verkligen inte. Efter att ha klickat mig igenom lite testsidor är jag så pass deprimerad att jag bara vill lägga mig i fosterställning och vagga fram och tillbaka lite planlöst. Är det så här det är vill jag inte vara med alls. Mina svarsalternativ finns inte med.

Om jag hade varit gift...

Japp, då hade det varit helt Ok för mig att inte vilja ligga. Iallafall om jag inte ville ligga med min man som jag svurit älska för tid och evighet vare sig han får aids, kolera eller alzheimers. Det är väl nästan allmänt accepterat nu att som gift kvinna ha ett litet förhållande vid sidan om, speciellt om föremålet för otrogenheten är ung, muskulös och sådär kåt som bara unga män är. Snoppen står 24/7, liksom en trogen liten scout är den alltid redo att tränga in i valfri äldre kvinnas sköte. (Eh, nu blev det kanske en lite obehaglig liknelse där, men jag låter den vara kvar trots det)Det är ju trendigt, för fan! The Sex and the City side of life, OOoooOOoo! Det är väl lite som kvinnornas revanch det där, deras gubbar har ju legat med sina unga sekreterare med sillisar och urblåst hjärna i alla år, nu är det deras tur att ha lite kul.

Han den där som man skaffade ett par ungar och en trevlig villa med är det inga problem att inte känna sig det minsta attraherad av längre, det går bra att ha lite hastigt framkallad huvudvärk på fredagskvällarna istället. Allt det här är naturligtvis en klyscha större än valfri landfill utanför Manchester och fylld med minst lika mycket skräp, men likväl så har jag jävligt svårt att hitta någon i min bekantskapskrets som inte gillar att skämta om att de inte vill ligga med sin snubbe så snart de har några år tillsammans bakom sig. Är det skämmingt att vara attraherad av den man lever tillsammans med eller? Har de egentligen hett passionerat sex lite i smyg sådär medan de utåt påstår att de inte skulle ta i sin snubbe med tång? Eller är det verkligen så att när man passerat en viss tidsgräns i förhållandet, eventuellt gift sig, så är det plötsligt a-ok att inte vilja ligga mer?

Fan, man kanske skulle gänga sig iallafall då.