Satt nyss och läste igenom massa vett- och ettikettfrågor till Magdalena Ribbing. Det roar mig nämligen nämnvärt att läsa om saker som folk oroar sig över om de får göra eller inte. Får man verkligen sminka sig i tunnelbanan? Vart, när och hur får man viska? Får man gäspa när man talar i telefon? Får man det, verkligen?
Iallafall så fick det mig att tänka på en f.d bekant till mig. Nu är det rätt många år sedan vi umgicks, men jag började tänka på vad folk faktiskt gör när de pratar i telefon och på hur detta, tillsammans med facebook, gör att ordet privatliv antagligen kommer att försvinna ur det svenska språket förr eller senare, antagligen förr. Denna lilla tankekedja förde mig alltså osökt in på denna bekantskap, vilken inte hade några som helst problem med att svara i telefon fast hon ägnade sig åt, om inte penetrerande samlag, så iallafall intensiv petting. Det verkligt komiska är att hon försökte dölja det (Hallå? Nej, jag gör inget speciellt. Fnitter. Sluta, hihi. Prat, prat, prat. Tillbakahållet stön. Mer prat. Fler, inte lika tillbakahållna stön. Mer prat. Ljud som jag definitivt inte vill höra. Osv.) men hon ville aldrig avsluta samtalet. Jag försökte alltid lägga på men hon pratade på samtidigt som hon avbröt för att fnittra och stöna och väsa åt sin sängkamrat mellan varven. Otroligt påfrestande.
Varför gör man så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Har inget svar på ovanstående frågeställning mer än att sunt förnuft är sorgligt svårfunnet these days.
Ville bara säga att jag tycker det här var en fantastisk blogg som jag kommer att återkomma till så fort jag får trist på jobbet. Ses snart.
Åh, tack så mycket, alltid trevligt med nya läsare.
Skicka en kommentar