Grått jävla väder är det också.

Bakfyllan har idag, lite överraskande, övergett sin fysiska form och satt sig på mitt humör istället. Det började som grav ångest som fick skinnet att krypa men har under dagen övergått i en ilska som jag inte vet var den kommer ifrån men som kokar i blodet oavsett. Jag är så jävla arg. På allt. Ganska befriande ändå. Hellre det än illamående.

Jag röker och lyssnar på Leonard Cohen, jagar upp mig över alltings jävlighet och gör absolut ingenting som jag borde göra egentligen. Sköna Söndag liksom.

I-landsproblem månne?

Råkade lyssna in mig på en något ångestfylld konversation som handlade om att hitta det rätta ögonblicket att tala om för random ligg/nybliven pojkvän/annat liggobjekt i manlig form att man har mens och därför inte kan ligga.

Det pratades om hur man ska lägga fram det för att det inte skulle låta som en dålig ursäkt à la huvudvärk, för att det inte skulle låta äckligt, fjortisaktigt eller överhuvudtaget pinsamt. Värst är det tydligen när det kommer till engångsligg, eller någon som följer med hem efter krogen och antagligen skulle ha varit ett engångsligg om det nu inte vore för det faktum att man blööööder. Ur fittan (hemska tanke!) "Eeeh, ja, alltså, *host* du kan ju få följa med...om du vill..men jag, eh, eeeh, alltså. Lingonveckan. *peka peka* Blod. Inget ligga." Varpå man tydligen riskerar att bli avvisad, förpassad till helvetet för all framtid eller värst av allt, råka ut för ett ögonblick av pinsam tystnad. Eller så bryr sig inte snubben i fråga utan vill ligga ändå, då måste man oroa sig för blod på lakanen, blod på fingrar, blod på kondomen, blod överallt. Alltså, bah sååååå not worth it!


Alltså, det här är så dumt att jag känner hur en liten hjärnblödning tar fart någonstans i pannan. Tjejerna som diskuterade var dessutom mycket närmare 30-årsåldern än den 14-åriga ålder man kanske helst hade velat föreställa sig.


Anledningen att hjärnblödningen inte tar kål på mig är att jag är så jävla glad och lättad över att jag slipper att jag just i detta nu tänker ta mitt paraply och flyga upp i himlen, precis som Mary Poppins.

Om lyckan i att tänka negativt

Alltså, det finns få saker som gör mig så inihelvetes förbannad som när något går jättefel och när man sedan står där och svär eller är besviken/ledsen/suger på tummen - som nyss träffats av en hammare som missat att slå spiken på huvudet för femtielfte gången i rad - så kommer det någon jävel, klappar en på axeln och utbrister "men tänk lite positivt nu", "ta tag i det här nu", "försök se saken från den ljusa sidan". Då hänger käftsmällen i luften vill jag lova, det finns faktiskt få saker som får mig att vilja slå in tänderna på folk mer än just uppmaningar till positivt tänkande just efter eller, ännu värre, medan allt brakar käpprätt åt helvete.

"Ingenting blir bättre för att du har en trist attityd" Jo men tänk att det blir det. En liten grej jag vill uppmärksamma er positiva, klämkäcka, bestämmare-över-egna-öden-människor på är att alla fungerar inte likadant. Lalla fånleende runt där i eran lyckliga lilla positiva värld, frottera er med Mat-Tina, Pernilla Wahlgren, Fan och hans moster, läs Mia Törnblom-böcker så det ryker om det, vänd andra kinden till hur ofta ni vill, tyck för all del att alla borde vara lite mer som Dalai Lama, eller iallafall ta lite tips från random indisk inne-guru. Gör vad fan ni vill, bäst ni vill, jag skiter i vilket. Men om jag skulle hålla på sådär så skulle jag tyvärr bli tvungen att ta livet av mig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv längre om jag kom på mig själv med att stå och le framför badrumsspegeln och visualisera mig själv som 5kg smalare, eller massa pengar rikare, eller några pinnar högre upp på karriärstegen. Det betyder dock nödvändigtvis inte att jag är pessimistisk to the bone, eller att jag aldrig kan göra någonting eftersom jag saknar någon slags positiv drivkraft, eller att jag på något sätt är olycklig.

Jag funkar så att jag drivs, till en viss del, av envishet och ilska. När jag blir förbannad över något så gör jag något åt det. Blir jag förbannad över någonting som jag inte direkt kan göra någonting åt, så skriver jag om det, eller använder energin till att göra något annat. Funkar skitbra. Ibland blir jag uppriktigt världsdeprimerad, det kan jag villigt erkänna, men det är bara när jag uppmärksammar för mycket idioti på en och samma gång, då kan oket bli för tungt. Men mycket hellre världsdepression än världsfrånvändhet, vilket jag tror mycket av det positiva tänkandet handlar om. Ingenting blir ju bättre bara för att man låtsas att det är det. Det ligger lite "ööööh, men hallå, varför äter dom bara inte kakor om dom inte har nåt bröd för?" över hela skiten.

Med andra ord, någonting är ruttet i självhjälpsvärlden, och det stinker.

Ni som känner att ni skulle vilja ge mig något litet råd om att se ljusare på saker och ting, börja med att läsa DN, sen kan ni ju alltid köpa boken också.

Ja, varför inte egentligen?

Varför kan man inte applicera logik på (alla)känslor?
Tänk så mycket bättre världen hade varit isåfall.