Stackars

Jag hängde hemma hos en nyseparerad och lagom bitter vän härom helgen, spelade tv-spel och drack rödvin. Mycket trevligt. Kvällen började gå mot småtimmarna, fler folk hade dykt upp och inte helt oväntat kom frågan om mitt singelskap upp. Inte på mitt eget initiativ, skall kanske tilläggas. Och lika oväntat följde ifrågasättandet. Och misstron. Hur kan jag vara nöjd, hur kan jag inte leta efter någon, känner jag mig inte ensam?

Det verkar så otroligt jävla viktigt att kunna definiera en person genom vilken typ av förhållande den har, det är som om att man inte kan vara en verklig person om man inte a) sysslar med något meningsfullt eller b) har ett meningsfullt kärleksförhållande/strävar efter ett sådant.

När man ska lära känna någon så är det ofelbart detta man frågar efter. Jaha, vad jobbar du med då. Jaha, men barn/sambo/äktenskap/jaktpåpartner då? Fallerar man med att komma med något socialt accepterat svar på dessa områden så fallerar man som person. Det är inte ok att inte vilja ha ett förhållande tydligen, det är inte ok att inte vilja ligga, det är inte ok att vara en Kysk Fröken som är nöjd med att ägna dagarna åt rödvin, Tv-spel och något odefinierade studier som inte direkt leder någonstans utom möjligtvis mot fåfänga författardrömmar. Nej, då är nägot fel. Då är man skadad på något sätt, utan framtidstro, utan livsglädje. Det är va?! och oj... och stackars dig.


Nej, inte stackars mig. Inte stackars mig ett jävla dugg. Det finns många det är synd om, men jag är fan inte en av dem. Och medlidande där det inte behövs (om det nu någonsin gör det, medlidande överlag är ganska äckligt) är kanske den värsta skymfen.

Nu vet ni det.

1:a april

Världen vi lever i är ett skämt.

Kom ihåg var du såg det först.