Till min borrande granne

Jag hatar dig.
Jag avskyr dig av hela mitt hjärta.

Jag önskar dig och alla kommande generationer av din familj fullkomlig och obarmhärtig olycka för all jävla framtid. Jag hoppas du drabbas av insomnia, skrumplever, kliande utslag och impotens. Jag önskar dig finnar över hela kroppen, kutande hårig rygg och ständig ledvärk.


DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!

Med inte så vänliga hälsningar /Fröken Kysk

Om manlig skönhet

Såhär i OS-tider så kan jag erkänna att det faktiskt finns en sak med hela spektaklet som tilltalar mig, något som jag kan titta på ensam, något som det inte krävs sällskap för att stå ut med. Konståkning. Speciellt när den är såhär. Spola fram till ungefär 01:15 och kolla på Stephane Lambiel. Så jävla vackert. Han är så sjukt jävla säker, så skör och graciös och ändå så manlig. Det tilltalar mitt cyniska och annars ganska svala hjärta helt jävla galet mycket. Jag kan till och med erkänna det utan problem. Jag börjar nästan gråta. Obs. på nästan dock.



Jag tycker om vackra saker. Jag kan uppskatta skönhet, längta efter den, även om det inte är på ett kroppsligt plan. Om jag ska jämföra det på något sätt så uppskattar jag vackra män som jag uppskattar konst, eller inte riktigt så heller, men det är väl vad som ligger närmast kanske. Det är inte så att jag lallar runt på stan och beter mig som om jag är på muséeum, men ändå. Jag älskar att studera människor, och kanske män i synnerhet, in i minsta detalj, hur deras hår faller, hur de rör sig, hur deras kläder sitter, och när det är snyggt så är det så jävla snyggt och det gör mig glad på ganska många sätt.



Jag älskar alltså män, på alla plan utom ett. Älskar. Om nu någon trodde något annat.

Hämnden är pissljummen.

Läser om tjejer som hämnats på sina ex.
Såklart bunny-boilers allihopa. De klipper sönder kläder, kissar i rakvatten, repar bilar, ligger runt för att smitta otrogna pojkvännen med klamme (ett fall av mycket klarsynt logik), kastar tegelstenar genom fönster, slåss och beter sig allmänt psykopatiskt. Underförstått verkar de förvänta sig ett applåderande av sina handlingar, lite allmänt systerligt ryggdunk och någon slags ge-honom-vad-han-tål-det-jävla-svinet-upprättelse. Allt är ok, om man hämnas på ett ex. Särskilt om han varit otrogen.

Sedan skriver Terri Eriksson att det är helt ok att repa bilen, cd-skivan, klippa sönder favorittröjan osv. bara man inte går till överdrift. Då är det plötsligt sjukt. Det är tydligen skillnad på att ha sönder saker och på att ha sönder saker. Riktigt vart gränsen går är oklart, men småskalig hämnd is bliss, typ.

Och så har vi kommentarerna då. Många i stil med "ööööh, så fort tjejer gör si och så är det helt ok, men om en kille skulle göra så hade det minnsan tagit hus i helvete och han hade blivit inspärrad, buhuuu, det är så synd om oss".

För det första. Hämnd. Så jävla futtigt, så fruktansvärt lågt, så utomordentligt fånigt. I dessa fall, om de ens är på riktigt, dessutom sjukligt och obehagligt. Hur tänkte ni nu? Vad får man ut av det? Jag fattar inte. Alltså, när man tar till sådana extrema medel framställer man ju inte bara sig själv som emotionellt instabil och allmänt psykskadad, man ger ju dessutom den felande partnern ett slutgiltigt bevis på att han hade rätt som lämnade. Hade det inte varit en bättre hämnd att kallt och rakryggat gå vidare, att inte bry sig? Genom att hämnas på det här sättet förvandlar man ju sig själv per automatik till världens minsta person, någon som blivit totalt knäckt och som inte kan resa sig upp, som måste ta till nyckel-mot-sprillans-billack för att orka med. Snacka om att skjuta sig själv i foten.

För det andra. Samma princip som ovan gäller även om man inte gör mer än att dansa i stilettklackar på exets lp-samling. (vilket iofs är ett fruktansvärt brott, likställt med bokbål ungefär) Spelar ingen roll om man bara gör ett aldrig så litet hål i en enda favorittröja, det mentala hål som fylls igenom handlingen är antagligen detsamma och beteendet är precis lika förkastligt.

För det tredje. Angående kommentarer av typen ovan. Skärp er. För fan. Den typen av argumentation är bara ok så länge man går på dagis.

Trodde jag...

Jag hade lätt mensvärk i morse, stoppade i mig en liten orange tablett och *poff* så hade hela dagen gått utan att jag tänkt vidare på saken. Vid 10-tiden smög sig en liten tanke in i min hjärna. "Värst vad lindrigt det här blev då" Det skulle den aldrig ha gjort.

22.35: SMÄRTA

23.45: (massa värktabletter senare) IHÅLLANDE SMÄRTA

Får se om det blir något sovande inatt. Jag tycker så jäääävla synd om mig själv just nu.*







*Uttalandet ovan räknas inte heller som att gråta ut. Inga stenar i mitt glashus inte.

Gråt ut, det är grått ute.

Alltså, det här med att "gråta ut". Jag fattar inte.
"Det är så skönt att bara gråta ut ibland", "Jag kände bara att jag verkligen behövde gråta ut", "Det är så himla skönt efteråt".

Jag försöker inte på något sätt klanka ner på folk som är ledsna, gråt hur mycket ni vill, men seriöst, efter att man har gråtit ut klart kan man väl låta bli att gråta ut om det i offentligheten? Särskilt i Media. Det är klyschan som stör mig. Det ligger något Linda Rosing-aktigt över den som får mig att bli avogt inställd. Eller någonting jag-förlorade-deltävlingen-i-melodifestivalen-åh-NEJ-aktigt om man så vill.*

Det får bli ett slut på de här dumheterna nu. Likaså människor som klankar ner på de som inte gråter vid varje givet tillfälle, som påstår att man har brist på empati för att man istället för att låta tårkanalerna översvämmas efter ett avsnitt Extreme home makeover är irriterad på att den där jävla karln inte kan prata normalt utan måste skrika i sitt megafonhelvete hela jävla tiden.


Snubblade förresten över en hysteriskt rolig Aftonbladetkommentar efter att ha läst den här artikeln.

"Rökare är inga "offer". Dom har bara mindre IQ-celler ;)"

Jag skulle hemskt gärna vilja veta vad en IQ-cell är för något. Kan du svara på det, "Lelle26"?

*ett stort jävla OBS! på att klaga över saker på ett fiffigt och något cyniskt sätt i en blogg absolut inte räknas som att gråta ut. På något sätt.

Ja se det snöar....FAAAAAAAAAN!

Sitter insnöad i en mindre charmerande håla någonstans i mellansverige. Det snöar utav bara h-e-l-v-e-t-e och jag törs inte köra härifrån efter skräckrapporter om folk som kör av vägarna till höger och vänster hela jävla tiden, blir att stanna en natt till.

Gissa vad som står på schemat ikväll? Melodifestivalen, OS och barn som klättrar på mig.

Seriöst, tar inte vintern slut snart så tar jag slut på mig själv.

Och samma gamla längtan någon annanstans

Knarkar avsnitt av Stolthet och fördom.
Förutom insikten att Colin Firth är den enda Mr.Darcy värd namnet så inser jag även att jag mycket hellre skulle befinna mig i fröken Austens (alternativt herr Shakespeares) England, med allt vad det innebär, än någon annanstans just nu. Helst en solig sommardag i en sån där snygg Engelsk park med höga träd, bärandes på ett litet spetsparaply. Jodå.





Långt, långt bort från OS och melodifestivalen.

Och här sitter jag och skjuter mig själv i foten

Alltså det här med Facebook-grupper.

Nu finns "Bojkotta fredagsmys"

Jag tycker det sänder ut fel signaler till samhället. Ett så pass stort erkännande av fredagsmyset som potentiellt hot mot lördagskvällarna i tv-soffan att man känner att man måste bojkotta det gör att fredagsmyset får en offerroll som man sedan kan använda sig av för att väcka sympatier och skaffa sig fler anhängare. Detta om något, gör ju att fenomenet verkligen kan etablera sig hos det svenska folket. Det skulle vara så mycket bättre att ta en öppen debatt och förlöjliga argumenten för fredagsmys, dra fram dem i ljuset så att säga. Dessutom inskränker det ju på yttrandefriheten, även om det är förkastligt att tycka att just fredagar är den rätta dagen att mysa på, för att inte tala om hur diskriminerande det är mot exempelvis onsdagarna, så kan man inte ta ifrån människan hennes rättighet om att uttala sig om det offentligt.

Det fokus bör läggas på är de som sitter på makten i rörelsen bakom fredagsmyset är mycket korrupta och styrs av kommersiella intressen. Verklighetens folk har åter igen förts bakom ljuset.

Och så klagar de på att folk inte har något vettigt att bry sig om...

Om att bredda sitt spektrum

Att inte vilja ligga, det handlar ju inte bara om det. Jag ser det mer som en metafor för allt jag tycker är fel med världen, ligg eller inte ligg. Som ett litet förtydligande. Nog för att jag faktiskt inte vill ligga, men jag vill inte heller vara med och diskutera melodifestivalen, jag vill inte vara med och lista Sveriges sexigaste, jag vill inte vara med och åka längdskidor en hel dag för att sedan komma hem och göra en stooor kopp varm choklad och mysa under en filt i vintermörkret. Jag vill för fan inte fredagsmysa, jag vill inte ha barn, jag vill inte stämplas som någonting alls.

Eller så förtydligar jag bara för att jag vill kunna gnälla om massa andra saker som inte har med liggande att göra utan att få dåligt samvete för att jag inte håller mig till ämnet. Som jag ju själv har valt. Men som sagt. Metafor. Ja, då var väl det avklarat då.

Förvänta er alltså att min bitterhet kommer vila på en något större grundplatå framöver. Vilka är ni som läser förresten? Jag märker nog att ni har blivit några fler. Alla kan ju inte ha googlat sig hit på sökord som "avsugning+sofi fahrman", eller?

Hjärta och smärta

Det här med att jag inte gillar alla hjärtans dag.

Ja, men självklart handlar det ju om att jag är egentligen är avundsjuk, bitter och önskar att någon var kär i mig och överöste mig med presenter, blommor och choklad. Och rosa dildosar.

Vad trodde du?

Helvetet

Jag tänkte döpa det här inlägget till Februarihelvetet och skriva långt och länge om den aldrig smältande snön, det ofrånkomligen kommande slasket, bristen på pengar, överdosering av horribelt folkliga tillställningar som tar över alla fikarum, vinkvällar, skyltfönster och de flesta människors förstånd*, de nöjda jävlar som åker iväg på semester och får bruna ben när andra (jag) inte har råd, det faktum att jag har svårt att ta till mig resten av mänskligheten just den här månaden, att jag liksom känner mig lite utanför, samt vetskapen om att det är låååångt till våren, men. Men. Sen började jag tänka lite. Jag har taggat en del inlägg med Novemberhelvetet. Och Januarihelvetet. Och då kom jag på att det nog inte är månaderna iallafall, varje månad innehåller ju något jävla fanstyg som jag inte klarar av. Nästa gång hade det blivit Marshelvetet, sedan, ja, ni fattar. Så det är nog jag. Helvetet är alltså inte månadsindelat även om man skulle kunna tro det, det är ständigt närvarande och det är bara mitt. Mitt personliga helvete. Och Djävulen gör inte annat än petar mig i rumpan med sin lilla treudd. Bara för att jävlas (höhö).

Bitter, Moi?





*För er som inte förstår så pratar jag om melodifestivalen. Och alla hjärtans dag. Ni som inte förstod kan sluta läsa min blogg. Ni är inte värdiga.

Rent hus (maniska tendenser?)

Jag har av någon anledning alltid ett enormt städbehov när jag är bakfull. Jag vet inte om det beror på att det är lättare att ligga i soffan och må dåligt när det är rent och snyggt runtomkring. Det är på bakisdagarna som jag plockar ur alla tallrikar ut köksskåpen och torkar hyllorna, det är på bakisdagarna som jag pysslar om mina blommor, kryper in under sängen och dammsuger maniskt allra allra längst in i hörnen, det är på bakisdagarna som jag tar bort alla skor, torkar av skohyllan och ställer tillbaka skorna sorterade efter färg. Det spelar ingen roll att jag mår så dåligt att jag vill spy, jag städar iallafall.

Sedan när allt är rent och fint så lägger jag mig på rygg i soffan och tittar upp i taket och andas in luft som doftar rengöringsmedel, dricker kaffe och lyssnar på hur tyst det är i lägenheten. Och då är det så jävla skönt att vara ensam. Inga barn, ingen sambo, ingen lägenhetskompis, inget one night stand som man vill bli av med, ingen som vill ha uppmärksamhet, ingen som tar på mig, ingen som stör. Som sagt. Så. Jävla. Skönt.

Det känns fortfarande som att det är Måndag

Det här med att jag har varit på date (nu -r, alltså plural). Det har spridit sig som en löpeld genom min bekantskapskrets. Folk som jag nästan aldrig pratar med annars ringer. De frågar inte rakt ut utan smyger runt ämnet som mycket nyfikna katter runt alldeles för het gröt.

På något sätt påminner det mig om varför jag inte håller på med sånt här. Funderar på att lägga ner bara därför.

Det känns som Måndag

Idag har min hjärna inte fungerat på hela dagen.

Hjulet snurrar men....ja.




Hamstern är död.

Ska jag starta en anti-sexspalt?

Hallå, stoppa pressarna!

Ok, jag förstår ju att alla sitter som på nålar och bara dör av nyfikenhet, alla de frågor som normalt surrar i den svensktalande befolkningens huvuden har ersatts med en enda. Fuck världspolitiken, fuck frågor till Magdalena Ribbing, fuck konferanser om utomjordingar, fuck allting, gick Fröken Kysk på dejt eller inte?


Svaret är ja, nedan följer lite statistik.

Utbyte av kroppsvätskor: 0%
Antal deltagare på dejten som blev lite för fulla: 1
Användande av skor som inte riktigt passar för årstiden: Förekom
Sexuella inviter: 0
Ökning av lättnadskänsla efter insikt att avsaknaden av s.i. var total: 100%
Nivå på s.k. intellektuellt utbyte: Till en början tillfredställande, ngt dalande på slutet
Ord som sammanfattar kvällen: Trevlig - 60%
Ångestfylld - 10%
Romantisk - 0%
Intressant - 30%

Chans/risk för fler s.k. dejter: 70/30

Liggprognos: Ihållande löjligt svag risk för brytning av kyskhetslöfte



Det här kan vara mitt sämsta inlägg någonsin. Jag förstår inte hur jag kunnat sjunka så lågt som till att använda mig av s.k. statistikhumor. Förlåt.