Om manlig skönhet

Såhär i OS-tider så kan jag erkänna att det faktiskt finns en sak med hela spektaklet som tilltalar mig, något som jag kan titta på ensam, något som det inte krävs sällskap för att stå ut med. Konståkning. Speciellt när den är såhär. Spola fram till ungefär 01:15 och kolla på Stephane Lambiel. Så jävla vackert. Han är så sjukt jävla säker, så skör och graciös och ändå så manlig. Det tilltalar mitt cyniska och annars ganska svala hjärta helt jävla galet mycket. Jag kan till och med erkänna det utan problem. Jag börjar nästan gråta. Obs. på nästan dock.



Jag tycker om vackra saker. Jag kan uppskatta skönhet, längta efter den, även om det inte är på ett kroppsligt plan. Om jag ska jämföra det på något sätt så uppskattar jag vackra män som jag uppskattar konst, eller inte riktigt så heller, men det är väl vad som ligger närmast kanske. Det är inte så att jag lallar runt på stan och beter mig som om jag är på muséeum, men ändå. Jag älskar att studera människor, och kanske män i synnerhet, in i minsta detalj, hur deras hår faller, hur de rör sig, hur deras kläder sitter, och när det är snyggt så är det så jävla snyggt och det gör mig glad på ganska många sätt.



Jag älskar alltså män, på alla plan utom ett. Älskar. Om nu någon trodde något annat.