Om jag hade varit gift...

Japp, då hade det varit helt Ok för mig att inte vilja ligga. Iallafall om jag inte ville ligga med min man som jag svurit älska för tid och evighet vare sig han får aids, kolera eller alzheimers. Det är väl nästan allmänt accepterat nu att som gift kvinna ha ett litet förhållande vid sidan om, speciellt om föremålet för otrogenheten är ung, muskulös och sådär kåt som bara unga män är. Snoppen står 24/7, liksom en trogen liten scout är den alltid redo att tränga in i valfri äldre kvinnas sköte. (Eh, nu blev det kanske en lite obehaglig liknelse där, men jag låter den vara kvar trots det)Det är ju trendigt, för fan! The Sex and the City side of life, OOoooOOoo! Det är väl lite som kvinnornas revanch det där, deras gubbar har ju legat med sina unga sekreterare med sillisar och urblåst hjärna i alla år, nu är det deras tur att ha lite kul.

Han den där som man skaffade ett par ungar och en trevlig villa med är det inga problem att inte känna sig det minsta attraherad av längre, det går bra att ha lite hastigt framkallad huvudvärk på fredagskvällarna istället. Allt det här är naturligtvis en klyscha större än valfri landfill utanför Manchester och fylld med minst lika mycket skräp, men likväl så har jag jävligt svårt att hitta någon i min bekantskapskrets som inte gillar att skämta om att de inte vill ligga med sin snubbe så snart de har några år tillsammans bakom sig. Är det skämmingt att vara attraherad av den man lever tillsammans med eller? Har de egentligen hett passionerat sex lite i smyg sådär medan de utåt påstår att de inte skulle ta i sin snubbe med tång? Eller är det verkligen så att när man passerat en viss tidsgräns i förhållandet, eventuellt gift sig, så är det plötsligt a-ok att inte vilja ligga mer?

Fan, man kanske skulle gänga sig iallafall då.