Bakfylla, dag 2.

Jag har upplevt något som bara kan beskrivas som att moderskeppet av alla bakfyllor beamade upp mig i går morse, utförde obehagliga experiment på mig hela dagen igår och sedan äntligen släppte ner mig igår natt. Idag har jag, ganska naturligt, kännt mig omskakad, ynklig, svagt illamående och måttligt ångestfylld. Efter dessa två dagar i dvala och med mycket tid till eftertanke har jag kommit fram till en hel del saker om mig själv och mitt liv, men eftersom det inte har så mycket med den här bloggen att göra tänker jag inte tråka ut eventuella läsare med det.

Däremot har jag tänkt en del på det här med bakiskåthet, också ganska naturligt. Det här är ett fenomen som jag för mitt liv inte kan förstå. Om någon skulle vilja förklara det för mig skulle jag bli mycket tacksam.

Jag är ju sällan (underdrift) sugen på speciellt mycket liggande överhuvudtaget, men det finns få tillfällen då jag är så fruktansvärt osugen på närmare inspektion av intima kroppsdelar som när jag ligger halvt utslagen och försöker att inte kräkas. Då vill jag ägna mig åt soffstudier och inget annat.

Slutsats: Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.