Platonisk kärlek

Idag känner jag för att slå ett slag för den platoniska kärleken. Vad tänker du på när du hör platonisk kärlek? Kärlek utan lust/passion/sex, kanske? Jodå, visst betyder det det idag. Men, uttrycket har en betydligt intressantare historia än så. Anledningen till att det heter just platonisk kärlek är för att en halvkänd grekisk snubbe vid namn Platon propagerade rätt starkt för den här typen av Kärlek.

Platon filosoferade bland mycket annat kring det här med kärlek och enligt honom så är denna typ av kärlek den allra högsta (ååh, hör ni hur det porlar? Nu står de där och häller vatten på mitt kyska lilla kvarnhjul igen, de historiska tänkarna) han menade att den själsliga kärleken är the shit, alltså. Optimalt så ska kärleken på något vis omvandlas från kärlek till en person till inspiration, idéer, kunskap och/eller förståelse för idé-världen, spiritualismen och det gudomliga. Flummigt värre och jag tycker nog att det kanske luktar lite sublimering om det hela (oh, yeah)

Men hela grejen, att älska någon riktigt jävla mycket, visst fan räknas det även om man inte känner ett kroppsligt sug efter den personen? Man kan ju älska passionerat med både hjärta och hjärna utan att det för den sakens skull finns en sexuell attraktion där. Jag tror att man kan vara platoniskt förälskad lika gärna som man kan vara vanligt förälskad, och jag tror att när man är platoniskt kär så är det en sådan där kärlek som varar hela livet ut. Inte som när man förlorar sig i köttslig lusta, berättar det för världen, gifter sig och skiljer sig när den tar slut och hela cykeln tar mindre än en halvtimme att gå igenom à la Hollywood och svenska C-kändisar.

Nej men allvarligt, länge leve den platoniska kärleken, älska mer, knulla mindre! Då kanske behovet av att visa brösten offentligt minskar och behovet att visa att man har ett huvud att räkna med ökar. Bonus.