Hyfsat ogenomtänkta reflexioner kring ordet "Alla"

Alla generaliserar väl, eller?

Jag hatar ordet alla. Att använda ordet alla är att generalisera utan att reflektera. Alla gör ju si, alla gör ju så.

Alla är världens sämsta argument, alla är argumentationens knytnäve. Ofta tas alla till när den sista smulan rim och reson blåst bort - eller när den smulan över huvud taget inte funnits. Alla är argumentationens knytnäve och knytnäven går på mellanstadiet. Alla finns inte, det går nästan aldrig att applicera.

Alla är en paradox, alla är en definitivt omöjlig definition, alla är en hurtig hejaklacksramsa, alla var där, alla tycker så. Alla får ligga?*

Alla kräver tillägg. Det finns alltid ett undantag, det finns alltid någon som inte önskar att den var där, alltid någon som inte vill vara alla, som inte vill klappa händer och vifta med ballonger till melodifestivalen, som inte håller med, som varken stämmer in eller passar in.

Alla är världens största ord - en ångvält, en elektrisk häcksax och en kraschlandad 747. En skandal, total skamlöshet och en sensationslysten pudel med för mycket päls som bara väntar på att tvångsrakas. Alla är lathet i ordform, alla är den enkla vägen ut.



Alla är tamejfan sämst (och nu snackar vi på metanivå).




*Asså, jag skulle egentligen vilja ägna en hel jävla rad frustrerade inlägg åt den här boken, men det känns som att jag skulle behöva läsa den först och jag tänker banne mig inte besudla varken mitt bibliotekskort eller mig själv som människa med att aktivt låna/köpa den.