Fröken Trött

Det är märkligt vad det upprör folk, det här med att frivilligt välja bort förhållande och familj.
Jag vet inte hur många gånger jag blivit bemött med skepsis när jag förklarat att jag trivs med att vara för mig själv, att jag inte letar efter någon. Det tas för givet att jag, snart 30 och jävligt singel, omöjligt kan vara lycklig då jag ställt mig utanför det här med tvåsamhet. Det accepteras liksom inte att jag har valt det själv och att jag står för det. Folk förstår inte, det letas ständigt efter någon bakomliggande orsak, är jag inte bara rädd för att bli sårad trots allt?

Vänta bara tills du träffar den rätte, säger man till mig, vänta bara, du kommer ändra dig. Om några år sitter du där med två barn och hus och är lycklig. När jag ställer mig på tvären och deklarerar att jag har det bra som jag har det är det inte alls ovanligt att folk blir stötta, lite förnärmade över att jag inte vill ha det som de har eller söker efter.

Jag har växt upp, jag är inte rädd för att binda mig, eller för att bli dumpad, jag är inte emotionellt störd eller socialt handikappad. Jag vill bara inte vara sambo, eller någons flickvän eller knulla runt. Så låt mig vara, bitch please!