Fejjan, asså.

Jag blir spak av att logga in på facebook. Det är så dumt. Det är så fascinerande.

Jag vet inte om det beror på de jag gått i skolan med/träffat-på-någon-enstaka-fest/jobbat med/någon-gång-träffat/halvt-om-halvt-umgåtts-med - kort sagt, de personer som jag gjort tillräckligt stort intryck på för att de ska vilja lägga mig till skaran av sina "vänner" - är lite extra knepiga eller om alla har det såhär.

Varje gång jag känner mig lite "för nära" resten av mänskligheten (jag erkänner, jag trivs ganska bra ute på min egna lilla kant) så behöver jag bara logga in på fejjan, bläddra igenom lite semester/fest/renoveringsbilder och läsa några kryptiska tycksyndommigfastjagvillintesägavaddetärraktut (mendufårjugärnafrågasåjagfårliteattention)/ hejjagharjustvaritochtränat/ hahahihigissavadminungejustsa-statusar samt förundras över vad folk faktiskt "gillar" och hur mycket av sig själva och sina liv de faktiskt tycker att det är relevant att dela med sig av, så känner jag mig sådär lagom allienerad igen.

Fejjan är min verklighetscheck, mitt nyp i armen.

Jag är fruktansvärt beroende.



(Kan ha slagit rekord i mest jobbigt skrivna inlägg någonsin med kreationen ovan. En mening - elva rader - badabom!)