The Kiss, the myth, the legend.

Jaha, då var det snart dags. Nyår. Fy fan.

Jag tänkte faktiskt skita i att ösa bajs över pretentionerna, löjliga summor pengar slängda på festklänningar, asscessoarer o dyl. som endast används en kväll, nyårsraketer, arga debatter om nyårsraketer, hundar som är rädda för nyårsraketer, klantskallar som får kroppsdelar skadade/avlägsnade av nyårsraketer, nyårslöften, brända middagar, sliskigt bubbel osv. Det blir för tröttsamt, så istället koncentrerar jag min irritation på nyårskyssar. Vad är egentligen grejen? Jag har aldrig fattat.

Det måste ju vara det mest hypade utbytet av kroppsvätskor någonsin. Jag har hört tusentals historier om lustfyllda hångelsessioner under fyrverkerispraket. Det är det ultimata romantiska ögonblicket. Det är sådant romantiskt lagda sitter i fönsterblecket och drömmer våta drömmar om. Jag har hört allt från att det inte är någon idé att fira nyår överhuvudtaget utan dem till att man får otur med kärleken/livet/tamejfan-precis-allt om man inte står med någons tunga långt ner i halsen när klockan slår tolv. Ungefär lika substansfyllt som kedjebrev och facebookgrupper med andra ord. Att lite salivutbyde ett visst klockslag kan skapa så jävla mycket uppståndelse är tamejfan helt jävla ofattbart. Hur orkar man bry sig? Folk har det alldeles, alldeles för bra om man inte har viktigare saker att oroa sig för än så.

Så till alla er som står där, med en liten tår i ögonvrån och begynnande ångestdarrningar fem i tolv på Torsdag när ingen lämplig kyssare finns tillgänglig vill jag bara säga: Klipp er och skaffa er ett jobb. Damn it.