Tydligen tror folk att film = verklighet. Ja, iallafall enligt min favoritinspirationskälla Wendela. De som tittar på för mycket romantiska komedier blir indoktrinerade och börjar tro att det är det verkliga livet som återspeglas i filmerna. Jag kan bara föreställa mig hur alla romantikförespråkare sitter i sina fönster och längtande spanar efter riddaren på den vita springaren, med huvudet i händerna, lite snett lutat åt vänster, stora blåa förväntansfulla ögon blickandes upp i det blå, huvudet fullt av rosa moln och magen väntandes på invasion av fjärilar.
De som överdoserar Pretty Woman får alltså orealistiska förväntningar på sin partner, och tror i större utsträckning på ödet och förutbestämd kärlek.
Är det så? Har folk ingen som helst verklighetsförankring? Ibland känns det helt ärligt som att jag inte är en del av det mänskliga släktet. Jag har noll förståelse för sånt här, jag känner ett lätt äckel inför såna människor, det blir så sorgligt, så patetiskt. Nej, det är säkert inte speciellt vanligt, men även om det bara finns några få som vill leva sitt liv som en Meg Ryan-film så har jag ändå något att säga till er, nämligen: För faaaaan, ta er samman, sluta törsta efter något jävla romantisk skit som INTE ENS FINNS!!!
Skärpning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar