Det här projektet ligger ju ganska mycket på is.
Vill någon ändå ha något att läsa kan ni alltid besöka Anna och läsa
om hur det är att försöka få behandling för psykiska problem.
Alltid finns det nårgot att uppröras över.
fredag 10 februari 2012
lördag 9 april 2011
Stackars
Jag hängde hemma hos en nyseparerad och lagom bitter vän härom helgen, spelade tv-spel och drack rödvin. Mycket trevligt. Kvällen började gå mot småtimmarna, fler folk hade dykt upp och inte helt oväntat kom frågan om mitt singelskap upp. Inte på mitt eget initiativ, skall kanske tilläggas. Och lika oväntat följde ifrågasättandet. Och misstron. Hur kan jag vara nöjd, hur kan jag inte leta efter någon, känner jag mig inte ensam?
Det verkar så otroligt jävla viktigt att kunna definiera en person genom vilken typ av förhållande den har, det är som om att man inte kan vara en verklig person om man inte a) sysslar med något meningsfullt eller b) har ett meningsfullt kärleksförhållande/strävar efter ett sådant.
När man ska lära känna någon så är det ofelbart detta man frågar efter. Jaha, vad jobbar du med då. Jaha, men barn/sambo/äktenskap/jaktpåpartner då? Fallerar man med att komma med något socialt accepterat svar på dessa områden så fallerar man som person. Det är inte ok att inte vilja ha ett förhållande tydligen, det är inte ok att inte vilja ligga, det är inte ok att vara en Kysk Fröken som är nöjd med att ägna dagarna åt rödvin, Tv-spel och något odefinierade studier som inte direkt leder någonstans utom möjligtvis mot fåfänga författardrömmar. Nej, då är nägot fel. Då är man skadad på något sätt, utan framtidstro, utan livsglädje. Det är va?! och oj... och stackars dig.
Nej, inte stackars mig. Inte stackars mig ett jävla dugg. Det finns många det är synd om, men jag är fan inte en av dem. Och medlidande där det inte behövs (om det nu någonsin gör det, medlidande överlag är ganska äckligt) är kanske den värsta skymfen.
Nu vet ni det.
Det verkar så otroligt jävla viktigt att kunna definiera en person genom vilken typ av förhållande den har, det är som om att man inte kan vara en verklig person om man inte a) sysslar med något meningsfullt eller b) har ett meningsfullt kärleksförhållande/strävar efter ett sådant.
När man ska lära känna någon så är det ofelbart detta man frågar efter. Jaha, vad jobbar du med då. Jaha, men barn/sambo/äktenskap/jaktpåpartner då? Fallerar man med att komma med något socialt accepterat svar på dessa områden så fallerar man som person. Det är inte ok att inte vilja ha ett förhållande tydligen, det är inte ok att inte vilja ligga, det är inte ok att vara en Kysk Fröken som är nöjd med att ägna dagarna åt rödvin, Tv-spel och något odefinierade studier som inte direkt leder någonstans utom möjligtvis mot fåfänga författardrömmar. Nej, då är nägot fel. Då är man skadad på något sätt, utan framtidstro, utan livsglädje. Det är va?! och oj... och stackars dig.
Nej, inte stackars mig. Inte stackars mig ett jävla dugg. Det finns många det är synd om, men jag är fan inte en av dem. Och medlidande där det inte behövs (om det nu någonsin gör det, medlidande överlag är ganska äckligt) är kanske den värsta skymfen.
Nu vet ni det.
fredag 1 april 2011
söndag 6 mars 2011
Hyfsat ogenomtänkta reflexioner kring ordet "Alla"
Alla generaliserar väl, eller?
Jag hatar ordet alla. Att använda ordet alla är att generalisera utan att reflektera. Alla gör ju si, alla gör ju så.
Alla är världens sämsta argument, alla är argumentationens knytnäve. Ofta tas alla till när den sista smulan rim och reson blåst bort - eller när den smulan över huvud taget inte funnits. Alla är argumentationens knytnäve och knytnäven går på mellanstadiet. Alla finns inte, det går nästan aldrig att applicera.
Alla är en paradox, alla är en definitivt omöjlig definition, alla är en hurtig hejaklacksramsa, alla var där, alla tycker så. Alla får ligga?*
Alla kräver tillägg. Det finns alltid ett undantag, det finns alltid någon som inte önskar att den var där, alltid någon som inte vill vara alla, som inte vill klappa händer och vifta med ballonger till melodifestivalen, som inte håller med, som varken stämmer in eller passar in.
Alla är världens största ord - en ångvält, en elektrisk häcksax och en kraschlandad 747. En skandal, total skamlöshet och en sensationslysten pudel med för mycket päls som bara väntar på att tvångsrakas. Alla är lathet i ordform, alla är den enkla vägen ut.
Alla är tamejfan sämst (och nu snackar vi på metanivå).
*Asså, jag skulle egentligen vilja ägna en hel jävla rad frustrerade inlägg åt den här boken, men det känns som att jag skulle behöva läsa den först och jag tänker banne mig inte besudla varken mitt bibliotekskort eller mig själv som människa med att aktivt låna/köpa den.
Jag hatar ordet alla. Att använda ordet alla är att generalisera utan att reflektera. Alla gör ju si, alla gör ju så.
Alla är världens sämsta argument, alla är argumentationens knytnäve. Ofta tas alla till när den sista smulan rim och reson blåst bort - eller när den smulan över huvud taget inte funnits. Alla är argumentationens knytnäve och knytnäven går på mellanstadiet. Alla finns inte, det går nästan aldrig att applicera.
Alla är en paradox, alla är en definitivt omöjlig definition, alla är en hurtig hejaklacksramsa, alla var där, alla tycker så. Alla får ligga?*
Alla kräver tillägg. Det finns alltid ett undantag, det finns alltid någon som inte önskar att den var där, alltid någon som inte vill vara alla, som inte vill klappa händer och vifta med ballonger till melodifestivalen, som inte håller med, som varken stämmer in eller passar in.
Alla är världens största ord - en ångvält, en elektrisk häcksax och en kraschlandad 747. En skandal, total skamlöshet och en sensationslysten pudel med för mycket päls som bara väntar på att tvångsrakas. Alla är lathet i ordform, alla är den enkla vägen ut.
Alla är tamejfan sämst (och nu snackar vi på metanivå).
*Asså, jag skulle egentligen vilja ägna en hel jävla rad frustrerade inlägg åt den här boken, men det känns som att jag skulle behöva läsa den först och jag tänker banne mig inte besudla varken mitt bibliotekskort eller mig själv som människa med att aktivt låna/köpa den.
Om sökord och sånt
Det är fortfarande förvånansvärt många som lyckas googla sig hit genom att söka på
Sofi Fahrman + avsugning. Detta är något jag finner mycket fascinerande.
Hur kommer det här sig? Har jag missat någonting? Det måste ju finnas något mycket spännande bakom dessa kombinerade sökord, en hel värld som jag är totalt oinvigd i. Jag ställer mig tveksam till huruvida jag vill bli invigd. Jag kan även föreställa mig besvikelsen när man förväntansfullt knappat in dessa sökord och sedan hamnar här.
Jag har tyvärr inte så mycket mer att säga om ämnet, jag har inga sanningar att komma med, inga avslöjanden, inga bilder, inga teknik-tips. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för detta.
Sofi Fahrman + avsugning. Detta är något jag finner mycket fascinerande.
Hur kommer det här sig? Har jag missat någonting? Det måste ju finnas något mycket spännande bakom dessa kombinerade sökord, en hel värld som jag är totalt oinvigd i. Jag ställer mig tveksam till huruvida jag vill bli invigd. Jag kan även föreställa mig besvikelsen när man förväntansfullt knappat in dessa sökord och sedan hamnar här.
Jag har tyvärr inte så mycket mer att säga om ämnet, jag har inga sanningar att komma med, inga avslöjanden, inga bilder, inga teknik-tips. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för detta.
lördag 5 mars 2011
Fröken Trött
Det är märkligt vad det upprör folk, det här med att frivilligt välja bort förhållande och familj.
Jag vet inte hur många gånger jag blivit bemött med skepsis när jag förklarat att jag trivs med att vara för mig själv, att jag inte letar efter någon. Det tas för givet att jag, snart 30 och jävligt singel, omöjligt kan vara lycklig då jag ställt mig utanför det här med tvåsamhet. Det accepteras liksom inte att jag har valt det själv och att jag står för det. Folk förstår inte, det letas ständigt efter någon bakomliggande orsak, är jag inte bara rädd för att bli sårad trots allt?
Vänta bara tills du träffar den rätte, säger man till mig, vänta bara, du kommer ändra dig. Om några år sitter du där med två barn och hus och är lycklig. När jag ställer mig på tvären och deklarerar att jag har det bra som jag har det är det inte alls ovanligt att folk blir stötta, lite förnärmade över att jag inte vill ha det som de har eller söker efter.
Jag har växt upp, jag är inte rädd för att binda mig, eller för att bli dumpad, jag är inte emotionellt störd eller socialt handikappad. Jag vill bara inte vara sambo, eller någons flickvän eller knulla runt. Så låt mig vara, bitch please!
Jag vet inte hur många gånger jag blivit bemött med skepsis när jag förklarat att jag trivs med att vara för mig själv, att jag inte letar efter någon. Det tas för givet att jag, snart 30 och jävligt singel, omöjligt kan vara lycklig då jag ställt mig utanför det här med tvåsamhet. Det accepteras liksom inte att jag har valt det själv och att jag står för det. Folk förstår inte, det letas ständigt efter någon bakomliggande orsak, är jag inte bara rädd för att bli sårad trots allt?
Vänta bara tills du träffar den rätte, säger man till mig, vänta bara, du kommer ändra dig. Om några år sitter du där med två barn och hus och är lycklig. När jag ställer mig på tvären och deklarerar att jag har det bra som jag har det är det inte alls ovanligt att folk blir stötta, lite förnärmade över att jag inte vill ha det som de har eller söker efter.
Jag har växt upp, jag är inte rädd för att binda mig, eller för att bli dumpad, jag är inte emotionellt störd eller socialt handikappad. Jag vill bara inte vara sambo, eller någons flickvän eller knulla runt. Så låt mig vara, bitch please!
fredag 4 februari 2011
Fröken mästerkock.
Jag har tänkt ganska länge att jag ska lära mig att laga mat. På riktigt.
Jag vill att folk ska bli imponerade över mina färdigheter. Jag vill att de ska sitta tysta och chockade och tugga med slutna ögon vid mitt köksbord och endast vakna ur transen för att slåss om den sista maten som en flock hyenor över lite härligt blodiga likdelar från ett f.d. savanndjur. Kanske en Zebra. Så jävla gott ska det vara.
Detta har ännu inte hänt.
Mina kulinariska färdigheter är inte färdiga och jag är en högst medelmåttig kock. Antagligen för att jag egentligen inte är intresserad. Jag har hakat på det här Intresset för Matlagning som håller landet i ett skruvstäd, eller kanske snarare ...*.
Egentligen gillar jag nog mest idén om att försöka lära mig laga mat. Jag gillar iden om att fladdra omkring i köket i förkläde och hälla saker i olika grytor och röra i andra grytor och kanske, men bara kanske, slicka mig om fingrarna på Nigella-vis. I själva verket flänger jag omkring, går ut och röker och glömmer stänga av plattor, bränner vid och svettas. Idag har jag lagat fisksoppa. Intentionen var Bouillabaisse, men så orkade jag inte handla allt och använde fryst filéead fisk och bara några små futtiga räkskal att koka buljong på istället för olika sorters småfisk och laxhuvuden och allt vad det nu är. Slutresultatet smakade fisksoppa. Inte något flådigt franskt utan rakt av fisksoppa. Sådär lagom gott. Absolut inte äckligt, men inget finlir direkt. Ingen beskrev soppan som en oral orgasm. Jag kände mig besviken.
Sen kom jag på att hela grejen gick ut på att jag ville att folk skulle tycka att jag varit duktig.
Jag trodde jag stog över sånt.
Nu känner jag mig lurad. Jävla TV.
*infoga valfritt fancy köksredskap.
Jag vill att folk ska bli imponerade över mina färdigheter. Jag vill att de ska sitta tysta och chockade och tugga med slutna ögon vid mitt köksbord och endast vakna ur transen för att slåss om den sista maten som en flock hyenor över lite härligt blodiga likdelar från ett f.d. savanndjur. Kanske en Zebra. Så jävla gott ska det vara.
Detta har ännu inte hänt.
Mina kulinariska färdigheter är inte färdiga och jag är en högst medelmåttig kock. Antagligen för att jag egentligen inte är intresserad. Jag har hakat på det här Intresset för Matlagning som håller landet i ett skruvstäd, eller kanske snarare ...*.
Egentligen gillar jag nog mest idén om att försöka lära mig laga mat. Jag gillar iden om att fladdra omkring i köket i förkläde och hälla saker i olika grytor och röra i andra grytor och kanske, men bara kanske, slicka mig om fingrarna på Nigella-vis. I själva verket flänger jag omkring, går ut och röker och glömmer stänga av plattor, bränner vid och svettas. Idag har jag lagat fisksoppa. Intentionen var Bouillabaisse, men så orkade jag inte handla allt och använde fryst filéead fisk och bara några små futtiga räkskal att koka buljong på istället för olika sorters småfisk och laxhuvuden och allt vad det nu är. Slutresultatet smakade fisksoppa. Inte något flådigt franskt utan rakt av fisksoppa. Sådär lagom gott. Absolut inte äckligt, men inget finlir direkt. Ingen beskrev soppan som en oral orgasm. Jag kände mig besviken.
Sen kom jag på att hela grejen gick ut på att jag ville att folk skulle tycka att jag varit duktig.
Jag trodde jag stog över sånt.
Nu känner jag mig lurad. Jävla TV.
*infoga valfritt fancy köksredskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
