Vem vill inte vara ihop?

Jag vet inte om det är min bekantskapskrets det är fel på eller hur det är, men av alla par jag känner så är det bara ett som har det bra. Med bra menar jag nu inte perfekt, utan sådär vardagslunkigt trist, smågnabbigt och svensson-normalt. Folk bråkar om högt och lågt, är otrogna, blir gravida och törs inte berätta något, blir utskällda för att de inte städar ordentligt när de är hemma och mammalediga, ljuger om massa skitsaker, blir mer eller mindre kontrollerande av obehagliga kontrollfreaks till partners, blir bortprioriterade på grund av golf och gotlandsresor, är för beroende eller för självständiga. Det tar aldrig slut på problem. Min telefon går varm, och helt ärligt börjar det bli svårt att hålla reda på vem som har problem med vad, för att inte tala om att det börjar bli jävligt påfrestande för mina stackars nerver.

Seriöst, om allt är misär, gör slut. Det är väl inte svårare än så? Jo, men tydligen är det det. Man är rädd för att vara ensam, att klara sig ekonomiskt på egen hand, en vet inte hur man betalar räkningar, någon annan är rädd för folks "vad var det jag sa" om hon inte håller ut. Mycket verkar bottna i - eller snarare, många förhållanden som egentligen är både dömda till döden, dekapiterade och halvt bortruttnade i någon mörk fuktig grav - att man är rädd att lämna vad jag skulle vilja kalla parförhållandelandet snarare än att man faktiskt vill vara kvar i sitt förhållande.

Alltså, det är ju bara så in i helvete fel. Jag blir Sverker. Får det gå till på det här viset? Ska det verkligen vara såhär? Nej, att stanna i ett pissigt förhållande på grund av värdsliga sakförhållanden åker rätt ner i röda tunnan.