Så var det det här med vanligt hyfs igen.

Sitter på 22-tåget från Stockholm med ett par öl, ganska mycket räkor och en jävla massa bilder från fotografiska i kroppen respektive huvudet. Ett sällskap med ganska många fler öl i sin gemensamma, bullrigt svettiga kropp sitter några stolar bakom. En av dem, en man, sticker ut lite extra genom att skratta högljutt åt sina egna, ganska grovt sexistiska skämt. Resten av sällskapet är fnissiga och allmänt dryga att lyssna på, jag ser dem inte men tro faan att jag hör dem. Det är dock inte mer än att jag kan koppla bort dem och fortsatt läsa min tidning, med en viss irritation irrandes någonstans i bakhuvudet som extra, och något ovälkommen, krydda.

När biljettkontrollanten kommer - tjej, uppskattningsvis 20-någonting - så har ingen i sällskapet köpt biljett. Skratta-högt-åt-sina-egna-skämt klagar på priset, försöker pruta, lilla-gumman-flirtar skamlöst, presenterar sig som typ "Stefan - 25cm" och lägger.aldrig.av. Otroligt obehagligt. Kudos åt Fröken Biljett, som ler återhållsamt och tar betalt utan att bry sig nämnvärt om Stefan 25cm och hans reptilhjärna-framtoning. Jag hade antagligen gett mig själv sparken från Statens Järnvägar om jag var i hennes skor, genom att ge karln en käftsmäll eller verbal dänga av likställig rang. Kanske är hon är van, men isåfall blir jag förbannad på att hon behöver vara van.

Jag vet inte om det är bäst att kallt låta Stefan 25cm och hans ordbajs rinna bort som vatten på en inoljad gås och inte ge honom och hans gelikar den uppmärksamhet de så uppenbart är ute efter. Jag undrar om inte bristen på uppmärksamhet i själva verket en enda stor OK! stämpel för att låta hans stora käft fortsätta glappa, och om man tar steget längre, låta sina håriga fingrar grabba tag i närmste tjejrumpa och klämma till lite. Steget mellan verbalt och kroppsligt kändes inte direkt milslång i det här fallet. Jag ångrar att jag inte vände mig om och sa någonting, men eftersom jag själv bara utsattes för hans gubbslemmighet indirekt så knöt jag istället näven i fickan och svor högt inom mig. Varför har vi inte kommit längre än såhär? Varför finns det fortfarande så jävla många människor med en kvinnosyn plockad rätt ur Mad men?

Den mentala kulsprutan slutar fan aldrig smattra i om att inte vilja ligga-landet.